EPIGRAFIK Epigene'tisk (till grek, epi', efteråt, och ge-nei'n, alstra), kallas (i motsats till s y n g e n e-t i s k) en mineralbildning, som uppkommit senare än omgivande bergart. Ex. härpå äro de av bergartsgångar, kvartsådror m. m. ofta utfyllda sprickorna och klyftorna i berggrunden liksom också många av våra malmfyndigheter, t. ex. de metasomatiska skarnmalmerna. — Ang. epigenetiska dalar, se Dal. G. Fn. Epiglo'ttis, struplocket, se Struphuvudet. Epigo'ner (grek. epi'gonoi, efterkommande), grek, myt., de hjältar, som 10 år efter de sjus tåg mot Tebe belägrade, intogo och förstörde denna stad. Till e. räknades bl. a. Aigialeus, Adrastos’ son, Alkmaion, Diomedes, Sthenelos m. fl. — Även om avkomlingarna till Alexander den stores (se denne) efterträdare. — Uttrycket epigon användes ofta om någon som, utan att äga nödiga förutsättningar, söker efterlikna en stor förebild (diktare, förf, o. s. v.); efterbildare, eftersägare. [ W. N.] Epigo'nium kallas arkegoniet hos mossorna, när den ursprungliga arkegoniumväggen icke spränges vid sporogoniets utveckling utan i st. själv mer el. mindre deltager i tillväxten. Jfr Mossor och A r k e g o n. A. V-e. Epigrafi'k, den del av fornkunskapen, som behandlar uppteckningar på sten, ler, metall o. a. varaktigt material (»inskrifter»). Inskrifterna bilda ett viktigt komplement till den handskrivna litteraturen. Många folks hela litteratur är för oss känd endast genom inskrifter, t. ex. assyriernas, hettiternas, etruskernas. De innehålla urkunder och aktstycken, som omfatta det antika livets alla sidor och äro den tillförlitligaste källan till vår kunskap om forntiden. E. är liksom den med densamma nära besläktade papyrusforskningen av största betydelse för studiet av historien, rätts- och kulturhistorien, medicinens historia och det antika livet i övrigt. — Studiet av e. omfattar för alla ifrågakommande språk dels skriftens, alfabetets och bokstavsformernas utveckling, dels inskrifternas sakliga innehåll. På bådadera grundar sig inskrifternas datering. E. omfattar främst grekiska och latinska inskrifter. Grekerna ha känt skriften sedan o. 1000 f. Kr., men de äldsta kända inskrifterna gå ej upp över 700 (gravinskrifter från Thera och Melos, graffiti från Abu Simbel). Frågan om det grekiska alfabetets ursprung, vilket vanl. antagits vara att söka i det feniciska, har genom de senare årens undersökningar av den kretensiska skriften och fynden av de s. k. Sinai-inskrifterna kommit i ett nytt läge. Så länge den kretensiska skriften (liksom f. ö. den hetitiska) är otolkad, måste frågan läm nas öppen. Romarna ha fått sin skrift från grekerna i Syditalien. Den äldsta latinska inskriften (den under lapis niger på Forum ro-manum) går trol. ej längre tillbaka än till 400-talet f. Kr. Intresset för inskrifterna var väckt redan hos de gamle. Både historiker och retorer ha, mer el. mindre kritiskt, använt detta källmaterial. Redan på 200-talet f. Kr. funnos samlingar av grekiska folkbeslut. Under medeltiden började man samla latinska inskrifter. På 900-talet e. Kr. uppstod den äldsta kända samlingen, ett verk av ^n munk från S:t Gallen, vanl. kallad Anonymus Einsiedlenses. Under renässansen och de följ. årh. gjordes flera försök att samla det allt rikare materialet i enhetliga verk. Först vid 1800-talets början lyckades Berlin-akad. genom Aug. Boeckh samla de då förefintliga grekiska inskrifterna till en »Corpus inscriptionum græcarum». Den utkom med 4 bd (1828—77) men visade sig snart vara otillräcklig och ej fylla de ställda kraven. En ny uppl. under namnet »Inscriptio-nes græcæ» är under utgivning. De olika banden äro geografiskt fördelade och omfatta el. avse att omfatta hela den grekiska kontinenten och öarna men ej Mindre Asien, vars inskrifter Wien-akad. utger. Utom dessa stora sammelverk ha mera speciella inskriftsamlingar utgivits, t. ex. från de stora utgrävningsorterna, Delfi, Delos, Olympia, Pergamon o. a. Mera sammanfattande samlingar föreligga i t. ex. Dittenbergers »Sylloge inscriptionum græcarum» (ny uppl. 1915 ff.); dialektinskrifterna ha behandlats av bl. a. Collitz-Bechtel, »Sammlung der griechischen Dialektinschrif-ten» (1884—1915); de kristna inskrifterna ha samlats för sig o. s. v. Andra samlingar ha uppställts efter andra grunder: metriska, sakrala, grav-, konstnärs-, byggnads-, vas-, äre-inskrifter o. s. v. De i ständigt ökat antal nyfunna inskrifterna söker man göra tillgängliga i de arkeologiska skolornas i Aten och Rom tidskr. el. i speciella epigrafiska sådana, t. ex. »Bulletin épigraphique» i »Revue des études grecques» el. i tillägg t. ex. »Supple-mentum epigraphicum græcum». Litteraturen och materialet äro ytterst svåra att överskåda. Av handböcker må nämnas W. Larfeld, »Handbuch der griechischen Epigraphik» (1914), A. Wilhelm, »Beiträge zur griechischen Inschriftenkunde» (1909) och A. Kirchhoff, »Studien zur Geschichte des griechischen Alfabets» (4 Aufl. 1887; för skrivtecknens utveckling och lokala gruppering). Den latinska e:s moderna grundläggare är Th. Mommsen. »Corpus inscriptionum latina-rum», vars band 1 utkom 1862, föreligger nu — 725 — — 726 —