EPIGRAM täml. fullständigt i liknande uppställning som »Inscriptiones græcæ». Jämte densamma finnas mindre el. speciellare samlingar. En motsvarighet till Dittenbergers samling är Dessaus »Inscriptiones latinæ selectæ» (1892—1916). En utmärkt handbok är R. Cagnat, »Cours d’épi-graphie latine» (1914). På samma sätt ha inskrifter på andra språk börjat samlas och vetenskapligt behandlas. De viktigaste äro följ.: Assyriska, babyloniska och fornpersiska (se Kilskrift); egyptiska (se Egypten och Hieroglyfer); elamitiska i »Corpus inscriptionum elamicarum» (1926 ff.); etruskiska i »C. i. etruscarum» (1893 ff.); iberiska i »Monumenta linguæ ibericæ» (1893); indiska i »C. i. indicarum» (1888 ff.); italiska i »C. i. italicarum» (1867—80); kretensiska i t. ex. A. Evans, »Scripta minoa», 1 (1909); lykiska i »Tituli Asiæ Minoris» (1901 ff.); semitiska i »C. i. semiticarum» (1881 ff.) o. s. v. F. ö. hänvisas till de ovan angivna handböckerna och till art. över resp, språk. N. V. Epigra'm (grek. epi'gramma, inskrift). Som namnet säger, var e. urspr. en metrisk inskrift på en gravsten, staty el. votivgåva, angivande dessas syfte. Därav betingades den korthuggna distikonform (se D i s t i k o n) och det koncentrerade, precisa innehåll, som är e:s särmärken. Med tiden vidgades emellertid ämnessfären och e.-formen brukades även för kortare dikter av berättande innehåll, varför det senare e. knappast låter sig skiljas från den korta elegien (se d. o.). Särsk. under senantiken blomstrade denna art av tillfällighetsdikt-ning, som genom alexandrinska och bysantinska lärdes antologier bevarats åt eftervärlden. Det romerska e., odlat av Martialis, visar en mera satirisk tendens, gärna samlad i slutradens spirituella poäng. Återupplivandet av de antika litteraturformerna under renässansen medförde även en förnyelse för e., som under följ, århundraden fann skiftande användning, främst ss. uttrycksmedel för kort, spirituell satir. Så i Frankrike, där dess konst odlades av bl. a. Marot, Boileau, Lebrun, Vol-taire, Marmontel och Piron, vilkas e. utmärkas av en skarp sälta. Hos engelska diktare som Herrick, Cowley, Dryden och Swift framträder i e. mera en viss maliciös godmodighet. Det tyska e. har en tyngre, didaktisk, ofta moraliserande karaktär, framträdande hos 1600-talsförf. Logau och Wernicke. I 1700-talets tyska litteratur kom e. till flitig användning. I företalet till sin samling av e. gjorde Lessing ett intressant försök att precisera diktartens teori och fann dess syfte i den uddiga satiren. Klopstock och Herder odlade mera det objektivt beskrivande e. liksom Goethe och Schiller, vilka dock i sina »Xenien» använde det vassa e. som vapen i litteraturpolemiken; efter deras mönster uppträdde också A. W. v. Schlegel som xeniediktare. Under 1800-talet fann genren en sporadisk användning bl. a. hos Hebbel, Mörike och Nietzsche. E.-formen är även företrädd i sv. litteratur. Bland våra litteraturkuriosa från 1600 talet märkas den unge prästmannen C. Arosells (d. 1690) »Centuria epi-grammatum, thet är ett hundrade öfverskrifter i svenska vers och rijm afsatte» samt den av samtiden högt skattade skalden O. Wexionius’ »Poetiske bij- och öfverskrifter». I den efter-dalinska diktningen blev genren rätt populär, och ss; e.-diktare framträda Dalin, Oxenstierna, Kellgren, Leopold och fru Lenngren, Tegnér, Vitalis och Runeberg. Atterbom och Hammarsköld införde den tyska xenieformen i den romantiska polemiken. — E p i g r a m m a't i-k e r, e p igr amma t i's t, förf, av e. — E p i g r a m m a't i s k, kort, bitande, sentens-artad. G. A-m. Epigy'n, se Blomma, sp. 221. Epi'k (fra. épique, se Epos), episk el. berättande diktning el. diktkonst. E'p i k e r, episk diktare el. förf. E'p i s k, adj. till epos och epik. Epika'nthus, med., se Epicanthus. Epika'rp, se Frukt. Epikere'm (till grek. epichei'rema, plan, avsikt, angrepp), logikens benämning för en slutledning, vari ant. översats el. undersats el. ock bådadera utgöras av sammandragna slutledningar. Ex.: Alla mineral äro ss. kroppar delbara, guldet ss. metall är ett mineral, alltså är guldet delbart. Jfr Slutledning och E n-t h y m e m. A. N. Epikle's (grek. epi'klesis, åkallan), en bön i de grekisk-ortodoxa liturgierna, som läses efter nattvardens instiftelseord och i vilken den helige Ande anropas att nedkomma och förvandla offergåvorna till Kristi lekamen och blod. Även i den romerska mässkanon, som tidigt förlorat e., torde finnas spår av en sådan. Enl. vissa österländska kyrkors uppfattning sker väsens-förvandlingen av nattvardselementen först i kraft av e.-bönens läsande. S-r. EpikontinentaT, geol., geogr., som hör till kontinenterna och kontinentalsockelns område. Särsk. om e. hav, dels havsarmar, som sträcka sig in på kontinentalsockeln, dels inhav, som sträcka sig in på kontinenterna och bildats genom världshavets transgressioner. E. hav på kontinentalsockeln kunna ha ett djup av 200— 600 m. och sträcka sig sålunda ned på djup-havsavlagringarnas område. K. A. G. EpikotyT kallas hos en groddplanta den ovan hjärtbladen befintliga delen av stammen, — 727 — — 728 -