EPIKUROS i motsats till stampartiet nedanför, vilket benämnes hypokotyl, Mesokotyl är en för gräsens groddplantor karakteristisk del, som befinner sig under koleoptilen (se d. o.) och övergår i hypokotylen. O. Gz. EpikrFs, på sjukjournal baserad utredning beträffande ett sjukdomsfalls orsak, utveckling och behandling. Wk. Vasmålning av Epiktetos. Epikte'tos, grekisk vasmålare, verksam i slutet av 500-talet f. Kr., en av de tidigaste och främsta företrädarna för den s. k. rödfiguriga stilen i det grekiska vasmåleriet. Med förkärlek tyckes han ha dekorerat dryckeskärl, helst med fåfiguriga motiv, hämtade ur mytologien men ännu oftare ur vardagslivet. M. Bjn. Epikte'tos, grekisk-romersk filosof (o. 50— o. 138). F. i Hierapolis i Frygien, kom E. ss. slav till Rom men frigavs. Kroppsligen vanför, levde han i fattigdom. Under kejsar Domitia-nus tvangs han att jämte övriga filosofer lämna staden och verkade en tid ss. föreståndare för en skola i Nikopolis i Epirus. I filosofiskt avseende var E. påverkad av Seneca och hade mottagit undervisning av Musonius Rufus; närmast anslöt han sig till stoicismens världsåskådning. Hans samtal och läror, 4 böcker »diatriber» (se d. o.) (lat. »Dissertationes») och en »handbok» (*Encheiri'dion Epikte'tu»; lat. »ManuaTe») upptecknades av hans beundrare Arrianos. I dem tillerkännes filosofien allenast sedligt väckande och fostrande betydelse. Dess begynnelse måste vara medvetandet om vår egen svaghet, och dess uppgift blir att efterforska, vad som bör eftersträvas och vad som bör undvikas. Den sanne filosofen är därför själsläkare snarare än dialektiker. Han skall förhjälpa oss att befria oss från affek terna, göra oss oberoende av allt yttre och lära oss känna våra plikter liksom naturens avsikter. Detta är vägen till lycka. Bevisnings-intresset kommer först i andra rummet. Un-dergivet böra vi också förlika oss med naturens stora orubbliga ordning och ej förtör-nas över brott och oförrätter, vari vi blott ha att se ofrivilliga misstag och förbländelser hos våra medmänniskor. Hela vårt liv bör vara en lovsång till gudomen, som så vist och planmässigt inrättat allt. Så förbinder E. stoicismens och kynismens (se d. o.) grundsatser och omsmälter determinismen (se d. o.) till en fromhets- och undergivenhetsetik, som ofta kommer kristendomens nära. — E:s’ skrifter äro utg. av H. Schenkl (1894). E:s’ »Handbok» är översatt på sv. senast 1920.— Litt.: A. Bon-höffer, »E. und die Stoa» (1890), »E. und das Neue Testament» (1911); Th. Colardeau, »Étude sur Épictète» (1903); W. A. Oldfather, »Contri-butions toward a bibliography of E. » (1927). A.A7. Epikuré, eg. anhängare av filosofen Epiku-ros (se denne); i vidare bemärkelse: njutningsmänniska. Epiku'ros från Samos, grekisk filosof (341—270 f. Kr.), skapare av den livsåskådning, som efter honom benämnes e p i k u-r e i s m e n. Ss. tänkare var E. i huvudsak en självlärd man; dock visar han sig genom Nau- Epikuros. Herm i Vatikanen, Rom. — 729 — — 730 —