EPILATION sifanes påverkad av Demokritos (se denne). 306 kom han till Aten och samlade här i sin trädgård kring sig en hänförd lärjungeskara. Diogenes Laèrtios intygar, att E:s’ lärjungar och vänner voro så talrika, att hela städer icke hade förmått rymma dem, liksom att man färdades ända från Egypten för att höra honom. Efter mästarens död fortfor hans trädgård att vara samlingsplatsen för hans skola, vars förnämsta representanter voro Metrodo-ros från Lampsakos, Polynaios och Hermar-chos. I Rom anslöto sig tidigast G. Amafinius, Rabirius och Catius till hans filosofi; senare även Lucretius Carus (se denne), i vars stora lärodikt »De rerum natura» (»Om tingens natur») eftervärlden äger epikureismens höga visa. — Hos E. skattas vetenskapen endast i den mån den befrämjar ataraxien, el. det oberörda, skylösa lugn, vari E. ser livsmålet. Matematikernas, grammatikernas och även historikernas forskningar voro honom därför likgiltiga. Endast fysiken tillmättes större värde, då just insikten om de naturliga orsakerna bäst är ägnad att bortsopa vidskepelsens, ångestens och dödsskräckens alla vrångbilder. Med smärre förbehåll ansluter E. sig därvid till Demokritos’ atomlära och omfattar även hans materialism. Likväl låter han slumpen, ej ödet, framkalla världen, då en atom genom en tillfällig avvikelse från sin fallbana ger upphov till den virvelrörelse inom atomerna, varur världen framgår. Även viljan uppfattas ss. fri. På handlingslivets område ställes lusten ss. målet, dygden ss. medlet. Den rättsinnige lever tryggast; därför anbefalles rättrådigheten. Vetandet självt har endast värde, i mån som det vägleder till lycksaligheten el. tjänar denna. Dock aktas icke alla njutningar lika goda. Somliga äro varaktigare och böra därför föredragas; andra medföra olust och böra av denna anledning skys, över huvud skall man eftertrakta, ej ss. Aristippos (se denne) ögonblickets häftiga lustretning, utan den hela livet omspännande, jämna och ljusa luststämningen; mindre den kroppsligt betingade än den intellektuella och estetiska, därför att dessa senare lustarter äro till sitt väsen renare och tillika varaktigare. Av liknande anledning och för att undvika konflikter bör epikurén också vända äktenskapet och det offentliga livet ryggen för att i klok, måttfull besinning söka förverkliga ataraxiens livsmål. — E:s’ talrika skrifter ha gått till spillo. Bevarade äro ett fåtal brev och sentenser (ky'riai doxai), däribland det stora didaktiska brevet till Herodotos. Jämte andra fragment och citatställen äro de samlade hos H. Usener, »Epicurea» (1887). — Litt.: M. Guyau, »La morale d’Épicure» (4 éd. 1904); F. A. Lange, »Materialismens historia» (1913): H. Larsson, »Den grekiska filosofien» (1921). A.N. Epilation [-fo'n], se Depilation. Epilato'ria, se D e p i 1 a t o ri a. Epilepsi' (grek, epilepsi'a, eg.: gripande el. fattande i), fallandesot el. fallandesjuka, kronisk nervsjukdom, som utmärker sig genom anfall av medvetslöshet och krampryckningar. E. är närmast att uppfatta som ett allmänt symtom vid olika slags retningstill-stånd i hjärnan. Anledningen till dessa kunna vara högst varierande. Alla skador på hjärnan, särsk. hjärnbarken, kunna framkalla e., de må bero på yttre våld mot huvudet med el. utan brott på skallen med söndertrasning av hjärnan el. inflammatoriska processer (hjärn-hinne- el. hjärninflammationer, varbildningar, svulster, blödningar o. s. v.). Utifrån tillförda kemiska ämnen och gifter i kroppen åstadkomma även ett sådant retningstillstånd (alkohol, bly, kamfer, absint). Slutl. kunna i kroppen alstrade giftämnen ha samma verkan, ss. förgiftningstillstånd vid njursjukdomar, uremi (se d. o.), vid havandeskap, eklampsi (se d. o.). En grupp av e.-fall utmärker sig av att man icke finner någon yttre orsak, s. k. genuin e., som beror på en medfödd överkänslighet hos nervsystemet, med anlag för anfallsvis påkommande epileptiska anfall. Ju mera vår kunskap skridit framåt, ha anatomiska orsaker kunnat avslöjas även för den genuina e. Säkerl. finnes emellertid en grupp av epileptiska patienter, som ha sin sjukdom på gr. av en allmänt stegrad krampberedskap i nervsystemet. Epileptiska anfallet kan framkallas experimentellt hos djur el. människor genom retning av hjärnan med elektriska strömmar. Man vet, att i samband med epileptiska anfallet uppträda våldsamma rubbningar i blodtillförseln till hjärnbarken. Först inträffar en våg av blodkärlsammandragning med blekhet i hjärnbarken; den sprider sig över hjärnytan och efter-följes av en stark blodkärlsutvidning. Eftersom vissa bestämda delar i hjärnan motsvara bestämda kroppsdelar finna vi, hur det epileptiska anfallet, allteftersom denna blodkärlskris skrider fram över hjärnan, börjar i en viss kroppsdel och sedan sprider sig successivt över hela kroppen. Denna typ av epileptiska anfall kallas Jacksonanfall och uppträder i sht vid lokaliserade, väl begränsade skador i hjärnan (hjärntumörer, blödningar el. andra skador). Det epileptiska anfallet börjar med vissa förkänningar, som kallas aura. Denna kan vara växlande och bestå av retningsfenomen från sinnesorganen, ljus-, ljud- el. luktförnimmelser el. också någon egendomlig sensation i någon kroppsdel (parestesier). Auran har sin — 731 — — 732 —