EPIMENIDES och E. macra'nthum m. fl., odlas ss. prydnadsväxter, särsk. på Stenberg. A. V-e. Epime'nides från Knossos på Kreta, grekisk präst, en av de sju vise (o. 590 f. Kr.), skall ha befriat Aten från pesten; enl. en annan saga föll han i en 57-årig sömn. Fragment av E:s’ skrifter i H. Diels, »Die Fragmente der Vorsokratiker», 2 (4 Aufl. 1922). [W. N.] Epime'theus (grek., »den efteråt tänkande»), grek, myt., broder till Prometheus (grek., »den förut tänkande») och maka till Pandora (se denna). W.N. Epimorfos [-å's]. 1) Se Metamorfos. — 2) Detsamma som neomorfos, se Regeneration. Épina'l, huvudstad i dep. Vosges, ö. Frankrike, vid övre Moselle; 26,849 inv. (1926). Betydande bomullsindustri, tillverkning av enklare färgtryck, papper, stärkelse m. m. — É., som under slutet av 1800-talet utbyggdes till en stark gördelfästning, ingår nu i en bakre befästningszon till skydd för franska ostgränsen. O. P.; A. W. G. Epinasti' kallas den starkare längdtillväxt, som ofta förekommer på översidan av trädgrenar, blad, groddplantors hypokotyla stamdel o. s. v., varigenom växtdelen böjes, så att översidan blir konvex. En starkare längdtillväxt på växtdelarnas undersida, så att denna blir konvex, kallas hyponasti. Genom omväxlande e. och hyponasti uppstå hos en växtdel rörelser, som kallas nutation (se d. o.). A.V-e. d’Épinay [depinä'], Louise Florence Pétro-nille, f. Tardieu d’Esclavelles, fransk författarinna (1726—83), g. m. sin kusin generalför-paktaren D. J. d’É. 1745. Litterärt intresserad, knöt hon intima förbindelser med tidens förf., t. ex. Diderot och Grimm; med den senare uppehöll hon en långvarig kärleksförbindelse. Hennes hem blev samlingspunkt för många litterära personligheter. Hon omhändertog en tid J. J. Rousseau och lät åt honom uppföra som tillflyktsort det bekanta Ermitaget (ett par mil n. om Paris) nära sin mans slott La Chev-rette. d’É. medarbetade i Grimms »Correspon-dence littéraire» och har bl. a. skrivit berömda, något romantiserade memoarer, som ge ytterst levande och värdefulla inblickar i 1700-talets sällskaps- och kulturliv (tr. 1818; sv. övers. 1925). Där ställes bl. a. i klar belysning den för 1700-talet så karakteristiska förbindelsen mellan storfinansen, dit hon själv hörde, och upplysningslitteraturen. Sjng. Epinefri'n, farm., se Adrenalin. Épinglé [epägle'], textil., se R i p s. Epini'kion (av grek, epi' nike, vid segern), segersång, teknisk term för hyllningsdikter till segrare vid de allhellenska spelen (i Olympia, J. E. Liotard: Louise d’Épinay. Delfi, Nemea och på Isthmos). De beställdes av segrarens ätt el. hemstad och ha formen av pompösa, konstfärdiga kantater för manskör, där själva festanledningen endast lätt vidröres och huvudteinata äro: lovsång över ätten el. staden, mytologisk berättelse, moraliserande reflexioner. Till denna genre hör hela den handskriflligt bevarade samlingen av Pindaros’ dikter. I. H. Epi'one, grek, myt., maka till Asklepios (se d. o.). Epipa'ctis, bot., se Knipprotsläktet. Epipaleoli'tisk tid benämnes det äldsta skedet, azilien (se d. o.), av den mesolitiska stenålder (se d. o.), som urskiljes mellan den paleolitiska och den neolitiska stenåldern (se d. o.). E. t. kännetecknas av från föregående epok kvarlevande traditioner, särsk. i fråga om horn- och benredskap, och står i detta hänseende i motsättning till mesoliticums senare avsnitt campignien (se d. o.). Inom skandinavisk arkeologi användes termen e. t. för att beteckna skedet före Ertebölle-kulturen (se d. o.). Tillhörande den »epipaleolitiska kulturen» förklaras stundom även yngre stenålderns östsvenska boplatser, vilka uppfattas ss. renare ättlingar av ancylustidens och stående i motsättning till Ertebölle-kulturens. G. Em. Epipeta'1, bot., se Episepal. Epiphy'llum, kaktussläkte med endast 1 art, E. trunca'tum, i Brasilien. Epifyt med blad- — 735 — — 736 —