EPISCOPIUS artad, platt, ledad stam, hängande grenar och i grenspetsarna sittande, röda el. vita, oregelbundna, nästan läppformiga blommor. Odlas Epiphyllum truncatum. mycket i varmrum ss. prydnadsväxt under namn av j u 1 k a k t u s. A. V-e. Epi'pubis, ett hos vissa groddjur och kräldjur förekommande, ofta förbenat el. förkalkat stavformigt brosk, som utgår framåt från blygdbenssömmcn. Stundom är det i spetsen Y-formigt kluvet, sällan finnas två brosk. H. IV. Epirogene's, kollektivbenämning på den geologiska process, som, i form av under långa tidrymder fortgående radiella höjnings- och sänkningsrörelser i jordskorpan, anses väsentligen bestämmande för kontinenters och oceanbäckens strävan till permanens. Mest ostört framträder e. under de långa, relativa vil-perioder i jordskorpan, som följa på den kortvarigare orogenesen (bergbildningsprocessen). Till sin natur betraktas den som väsentligen isostatisk. Den ständiga denudationen (avnötningen) av kontinenterna medför deras tyngdminskning och därmed en isostatisk höjning, medan den samtidiga sedimentationen i oceanbäckena medför tyngdökning och sänkning av deras botten. Även denudations- och sedimentationsförloppet vid de för orogenesen så betydelsefulla geoantiklinalerna och geo-synklinalerna kan räknas till e. G. Fn. Epirogene'tiska rörelser, även kallade kontinentala, äro långsamt förlöpande stigande och sjunkande rörelser i själva jordskorpan, vanl. av isostatisk natur, vilka framkalla inom ovanliggande vidsträckta områden av jordytan nivåförskjutningar mellan land och hav (»seku-lära» landhöjningar och sänkningar). Klassiskt ex. äro de senkvartära, ännu pågående land-höjningsrörelserna i de fennoskandiska och nordamerikanska nedisningsområdena (se N i-v åförändringar). G. Fn. Epiro'ter, inv. i E p i r u s Epi'rus, grek. Epeiros, landskap i n. v. Grekland, omfattande 3 nomoi, Arta, Janina och Prevesa; 8,674 kvkm.; 312,632 inv. (1928). E. genomdrages av mot n. och n. v. allt högre stigande bergskedjor. Kusten är brant och hamnfattig. Centra för odling och bebyggelse ligga i delvis avloppslösa, fruktbara bäcken, men förbindelserna dem emellan äro dåliga, vilket haft stor betydelse för landets politiska utveckling. Största staden är Janina (20,485 inv.). — E:s’ hellenisering började i 5:e årh. f. Kr.; det blev likväl, liksom ännu i våra dagar, endast till hälften grekiskt. Dodona (se d. o.) var dock ett gammalgrekiskt språkcen-trum i det inre. Till de mest bekanta stammarna i E. hörde chaonerna i n. v. med huvudstaden Foinike, thesproterna i s. med huvudstaden Pandosia och molosserna i n. o. med huvudstaden Passaroa. Inom thesproter-nas område låg den dåv. viktigaste grekiska staden i E., Ambrakia. Tharypes, konung i E. före 500 f. Kr., införde grekisk civilisation hos molosserna, som voro de mäktigaste i E. Pyrr-hus II (se denne) förenade hela E. till ett konungarike. Efter honom upprättade epiro-terna o. 230 f. Kr. en förbundsrepublik, de ö. delarna av E. anslöto sig till Aitoliska förbundet (se d. o.). E. kämpade med Perseus av Makedonien mot romarna och straffades hårt av dessa, förenades 148 f. Kr. med prov. Makedonien. Under 1200-talet e. Kr. bildade E. med Etolien och Akarnanien ett despotat inom bysantinska riket. Se vidare Albanien, hist. Kyrkan Hagia Theodora i Arta, Epirus. — Litt.: C. Klotzsch, »Epirotische Geschichte» (1911); H. Treidler, »E. im Altertum» (1917). O.P.; [W.N.] Episcopal church [ipi'skapal cäè], se Episko-pal. Episco'pius, Simon, nederländsk reformert teolog (1583—1643), 1612 prof, i Leiden. Ss. arminianernas (se d. o.) ledare, blev E. på Dordrechtsynoden (se d. o.) landsförvisad men återvände 1626 och var från 1634 lärare vid arminianernas prästseminarium i Amsterdam. E. utgav flera skrifter till försvar för arminia Uppslagsbok. VIII. — 737 — 21 — 738 —