EPISCOPUS nerna, bl. a. »Confessio» (1622) och en apologi (1629). S. N. EpFscopus (latinisering av grek, epi' sko-pos), biskop (se d. o.), tillsyningsman, församlingsföreståndare; e. episcopo'rum, biskoparnas biskop, påven; e. oecume'nicus, patriarken i Konstantinopel (jfr Ekumenisk patriark). E. in pa'rtibus infide'lium (»biskop i de otrognas landsändar»), romerskkatolsk benämning på de biskopar, som vid sin vigning få titel av biskopar över förut existerande men nu indragna stift, huvudsaki. i muhammedanska men också i andra icke katolska länder. Sålunda är den nuv. apostoliska vikarien för Sverige titulärbiskop av Lorea (i Palestina). S.N.;B.D.A. Episepa'1 är ståndarkransen hos en blomma, då den är motsatt foderbladen, e p i p e-t a 1, då den är motsatt kronbladen. Episk, se Epos. Episkleri't, ytlig inflammation i ögats senhinna, oftast av tuberkulos el. reumatisk natur. Episkop [-å'p], apparat för direkt återgivande i ljusbild av fotografi o. d., se P r o-jektionsapparat. Episkopa'1 (senlat. episcopaTis), biskoplig, biskops-; medl. av episkopalkyrka, d. v. s. kyrka med biskoplig författning, ss. engelska e.-kyrkan (The episcopal church of England, se Anglikanska kyrkan), de episko-pala frikyrkorna i Irland, Skottland och Wales, den protestantiska episkopalkyrkan i Amerika. S. N. Episkopali'sm. 1). En inom katolska kyrkan tidigt hävdad teori, som förlägger kyrkostyrelsens tyngdpunkt till episkopatet (biskopsämbetet) och härleder detta direkt från en Kristi fullmakt till apostlarna. Om påven till-erkännes ett företräde framför andra biskopar, grundades detta på historiska, ej på principiella skäl. E. var förhärskande i gamla kyrkan, t. ex. hos Cyprianus. Sedan påven under medeltiden framträtt med anspråk på absolut makt över såväl staten som kyrkan (papalism, kurialism), utvecklades e. på 1300-talet av rättslärda (t. ex. Peter d’Ailli, J. Ger-son) till en genomtänkt teori och företräddes i kyrkopolitiken av de s. k. reformkonsilierna (se d. o.). I striden med dessa fick påvestolen överhand och kunde därefter uttryckligen fördöma e. (bl. a. 1512). Dock fortfor denna att öva inflytande, särsk. i Frankrike, där den fick statsmakten till bundsförvant (se G a 11 i-kanska kyrkan och Declaratio cleri gallicani) och på 1700-talet i Tyskland (febronianism, se N. v. H o n t h e i m) samt Österrike (se J o s e f i n i s m). Först genom Vatikankonsiliet 1870 avvisades e. defi nitivt. — 2) På protestantiskt kyrkoområde utbildades en »episkopalteori», avseende att mo tivera de tyska landsfurstarnas kyrkorege-mente. Enl. denna skulle de katolska biskoparnas befogenheter ha överflyttats på de evangeliska furstar,som övertogo deras områden, genom fördraget i Passau (1552) och freden i Augsburg (1555); i verkligheten säges ingenting därom i fredsurkunderna. A. M-n. Episkopa'lkyrka, se Episkopal. Episkopa'1, biskopsdöme, biskopsämbete, en viss biskops ämbetstid, en enhet av samtliga biskopar inom ett land el. en kyrka. Episkopati'sm, detsamma som episkopalism (se d. o.). Episko'pisk projektion [-fo'n], se D i a projektion och Projektionsapparat. Episo'd (ytterst grek. epeiso'dion, dialogiskt parti, inskjutet mellan körsångerna i ett grekiskt drama), bihandling i en episk dikt o. d.; mindre viktig el. övergående händelse el. period (i ett liv o. s. v.). Epispa'tika, farm., se Dragmedel. Epi'stel (grek., epistole', eg.: något översänt), brev. — 1) Utdrag ur G. T. och N. T. (dock aldrig ur evangelierna), som i högmässan läses före gradualpsalmen och evangelium (se d. o.), i regel hämtade ur N. T:s brev (epistlar), juldagens e. t. ex. är dock hämtad ur Jes. — Epistelsida kallas södra sidan av altaret; härifrån läses e. i romersk-katolska mässan. Jfr Ambo, Evangeliebok och P e r i k o p e r. S. N. 2) En från antiken stammande beteckning på i brevform avfattad dikt av episkt, lyriskt, satiriskt el. didaktiskt innehåll. Bland förf, i denna genre märkas Horatius, Ovidius, Ma-rot, Boileau, Voltaire, Pope, Rabener, Wie-land, Jens Baggesen. Det finns också en litterär e. i prosaform, ett mellanting mellan essay och kåseri, som synes vara särsk. utmärkande för dansk och norsk litteratur: L. Holberg, »Epistler» (1748—54), Lis Jacobsen, »Tolv Epistler» (1928) m. fl. H. E. Epistemologi' (eng. epistemo'logy, till grek. episte'me, kunskap, och lo'gos, lära), kunskapsteori (se d. o.). Termen har vunnit burskap framför allt inom engelsk och amerikansk filosofisk facklitteratur. A. N. Episte'rnum, se Bröstben, sp. 225. EpFstola apostolo'rum (lat., »apostlarnas brev»), en nytestamentlig apokryfisk skrift, som utger sig för att vara ett sändebrev från apostlakollegiet, med huvudsaki. eskatologisk inriktning. Den torde ha tillkommit i Mindre Asien före 180. Med kommentar utg. av C. Schmidt: »Gespräche Jesu mit seinen Jüngern nach der Auferstehung» (»Texte und Unter- — 739 — — 740 —