EPITHEM de djupast liggande äro kubiska till cylindriska och mellanlagren bestå av polyedriska celler (fig. 5). Sådant e. bekläder t. ex. munhålan och matstrupen. Även hud-e. är ett flerskiktat skiv-e., dock utåt .betäckt av ett hornlager, utbildat genom förhorning av de yttersta lagrens skivceller (se Hud). Flerlagrat c y 1 i n-d e r-e., där ytcellerna bestå av höga cylindriska celler (fig. 7) förekommer mera sällan; det finnes t. ex. på ögats bindehinna. Ett egenartat e. med ytliga, stora, protoplasmarika celler (fig. 6), som vid e:s uttänjning utplattas och breda ut sig över ett flertal underliggande celler, finnes på urinvägarnas väggar och kallas övergång s-e. De stora cellerna kallas paraplyceller. P i g m e n t-e. är kubiskt e., med cellerna fyllda av pigmentkorn. Sådant e. finnes t. ex. i ögat, där det bildar en mörk vägg bakom näthinnan. — I fysiologiskt avseende brukar man indela e. i fyra huvudgrupper: t ä c k-e., resorberande e., secerne-rande el. körte 1-e. och sinne s-e. Denna indelning är dock mycket villkorlig, då den är baserad på resp. e:s, enl. vad man anser, huvudfunktion. Allt e. har näml, ett flertal funktioner att fylla. Ss. täck-e. räknas framför allt skiv-e. och övergångs-e. Bland dessa står hudens flerlagrade skiv-e. i första rummet. Hos de högre ryggradsdjuren är delta e:s täckande och skyddande uppgift förstärkt genom för-horningen. Hos vissa djur uppkomma särskilda förhornade bildningar, ss. fjäll och naglar, hår el. fjädrar, vilka tjäna som ett ökat skydds- och täckmaterial el. delvis fylla även andra uppgifter. Hos lägre djur, där hud-e. är kubiskt, utvecklas en skyddande cuticula, vilken kan kiliniseras (insekter m. fl.) el. förkalkas (många blötdjurs skal). Resorberande e., liksom körte 1-e., är i regel kubiskt el. cylindriskt. För att öka dessa e:s yta och därigenom möjliggöra en utsträckt verksamhet från dem, finnas ofta veck och fransbildningar på hålrummens väggar (resor- Schema över resorberande (t. v.) och secernerande (t. h.) epitet. A artär, V ven. berande e., fig. 8) el. nedväxningar av e.-kana-ler, körtelbildningar, i närliggande vävnad (secernerande e., fig. 9). Så ökas t. ex. det resorberande tarm-e:s yta i betydlig grad, liksom e. också kommer i närmare kontakt med tarminnehållet, genom utbildningen av tarmluddet från tarmväggarna (se Tarm). Det secernerande e:s verksamhet kan däremot förläggas till djupet och sekretet genom utförsgångar föras upp till e.-ytan (se Körtlar). Utförsgångarna försvinna hos somliga körtlar, och sekretet avlämnas då till blod och lymfbanor (se E n d o-krina körtlar). Samma e. är ofta såväl resorberande som secernerande. Så innehåller t. ex. tarm-e. även rikligt inströdda slemsecer-nerande celler, bägarcellerna. Även från skiv-e., ss. t. ex. överhuden, sker en viss resorption, liksom en sekretion sker genom från hud-e. ned-växta körtlar (svett-och talgkörtlar). I lägre djurs hud-e. finnas ofta även i själva e. inlagrade körtelceller. Sinne s-e. karakteriseras därav, att sinnesceller, ant. nervceller el. i nervsystemets tjänst upptagna e.-celler, finnas inlagrade i e. och tjäna som mottagningsapparater för retningar. T. H-n. Epite'lceller, se E p i t e 1. EpitcliaTkräfta, se Kräftsjukdomar, Epite'lmuskelceller, se Muskel. Epite'lsvulst, e p i t e I i o m, svulst utgående från epitel. Se A d e n o m, P a p i 11 o m, Kräftsjukdomar, Svulst. EpiteTvävnad, se Cell och Epitel. Epite'm, se E p i t h e m. Epite't (grek. epi'theton, eg. »det tillagda»), bestämning, som angiver en egenskap hos ett huvudord; tilläggsord, adjektiv; karakteristisk beteckning. I den klassiskt episka dikten och i efterbildningar av denna tillfogades ofta s. k; stående e. till ett personnamn (lat. epi'thetq orna'htia, prydande e.), t. ex. »den mångför-slagne Odysseus», »den rosenfingrade Eos» (Homeros), »den aktade tiggaren Aron» (Runeberg). Jfr Attribut. E.H. Epithala'mion (grek.; lat. epithala'mium), hos greker och romare serenad, som av gossar och flickor brukade sjungas utanför brudgemaket. Bland diktare av é.1 är särsk. Sapfo berömd. Även benämning på en bröllopssång över huvud (t. ex. Catullus Carmen 62). W. N. Epitheliom [-å'm], se Kräftsjukdomar. Epithe'lium, se Epitel. Epithe'm, den under överhuden belägna, av små tunnväggiga, klorofyllfattiga celler bestående vävnad i bladtänder och bladspets, som förmedlar utskiljandet av vatten från kärlknippenas trakeider till en vattenklyvöppning. Se Vattenkörtlar. O. Gz. — 745 — — 746 —