EPITHEMA Epithe'ma, numera ej brukad benämning på fuktigt omslag. Epi'tome (lat.; grek, epitome', eg. avskärning), kort utdrag av en förf:s verk. Särsk. under antiken voro dylika utdrag vanliga, ofta verkställda långt senare och i vissa fall det enda vi äga kvar av vederbörande förf:s skrifter, t. ex. Justinus’ (se denne) e. av Trogus Pompejus’ historiska arbete. W. N. Epitri't (grek, pus epi'tritos, lat. epi'tritus), versfot innehållande 3 långa och 1 kort stavelse. Man plägar skilja på epitritus secu'ndus (—---------) och e. te'rtius (---—). Nam- net torde härledas därav, att i en e. arsis och tesis (se dessa o.) förhålla sig som 3:4 el. 4:3. Särsk. omtyckta voro e. hos Pindaros och i den attiska tragediens körsånger. VV. N. Epitrop [-å'p], epitropt fröämne, se Fröämne. Epizo'er, ektoparasiter. Entozoer, ento-parasiter. Se Parasiter. Epizo'isk. 1) Bot., se Växternas spridning. 2) Zool., se Epizooti. Epizooti' (till grek, epi', på, och zoon, djur), en sådan farsot hos djur, som, icke bunden av lokala förhållanden, sprider sig över större områden, länder och världsdelar och betingas av spec. smittämne. Till denna grupp av sjukdomar höra t. ex. boskapspest, mjältbrand, kvarka, koppor, rabies, rots, rödsjuka m. fl. När smittoämnets virulens avtagit, uppträder farsoten mera lokalt, enzootiskt, el. med sporadiska fall. V. M-r. E-plats, eldledningsplats, den plats, varifrån batterichef leder sitt batteris eld. Se E 1 d 1 e d-ning. Epo'd (grek. epodo's, eftersång), i den grekiska korlyriken avslutningen, som följer på strof och antistrof (se d. o.). Även: lyrisk dikt med omväxlande längre och kortare versrader (Horatius’ »Oder och epoder»). W.N. Epok [-å'k] (fra. époque, ytterst av grek. epoche', eg. hållande, stannande), tidpunkt; vändpunkt; tidrymd (i mänsklighetens o. s. v. historia), utvecklingsskede, period. — Geol., underavd. av perioderna i den geologiska tidsindelningen. Astr., den tid, för vilken bestämda astronomiska tab., t. ex. stjärnkataloger el. vissa astronomiska konstanter (parametrar), t. ex. banelement, äro angivna. För sådana parametrar, som hastigt ändra sitt värde, anges e. redan i parameterns namn, t. ex. planetens longitud vid e., vanl. kallad helt enkelt e.-longitud el. perihelii-longitud vid e. Ch. Epo'klongitud, se Element och Epok. Hästgudinnan Epona, funnen vid grävningar vid Trier. EpoTia, gallisk hästgudinna, vars kult infördes i Rom i l:a årh. e. Kr. Epony'm (grek. epo'nymos, till o'noma, namn), som ger namn åt. E. kallades t. ex. i Aten den ämbetsman el. arkont (grek, archon epo'nynios), efter vilken det löpande året fick sitt namn, liksom också de 10 heroer el. sago-hjältar, efter vilka Kleisthenes benämnde fy-lerna (se d. o.) och vilkas statyer voro uppställda på torget. W. N. Epopé (fra. épopée), se Epos. Epos (grek., »det sagda»), längre berättande dikt på regelbundet versmått. I sina äldsta former är e. en typisk folkdikt, som bevarar minnet av någon stor gestalt ur det förflutna, och dess handling grupperas i episoder kring hjältens genealogi och biografi. De flesta folk kunna visa prov på denna primitiva berättarkonst, vars enkla teknik präglas av den omständliga beskrivningen och de stående epiteten (se d. o.). En äldre tids litteraturforskning skilde skarpt det anonyma folk-e. från en senare tids artistiskt utarbetade konst-e. Numera konstaterar man endast en gradskillnad mellan de båda e.-typerna och förutsätter sålunda en redigerande konstnär även för de bevarade folk-e., vilka dock bygga på en sägenartad populär tradition; denna förlorar sig i dunkel förhistoria och kan endast giss- — 747 — — 748 —