EPSTEIN ningsvis rekonstrueras. Av äldre kulturfolk visa kinesernas, hebréernas, indiernas, baby-loniernas och egypternas äldsta litteratur spår av en mer el. mindre fullbildad hjältedikt. I Grekland gåvo hjältarna och striderna vid Troja upphov till en rik sagotradition, som i »Iliaden» och »Odysseen» fick sin episka utformning; båda tillskrivas den blinde sångaren Homeros. Lockad av det grekiska föredömet, diktade romaren Vergilius »Aeneiden», som ytterligare fastslog den antika hexameterepikens auktoritet. Även i Västerlandet finnas tydliga spår av berättande folkpoesi, om än ett samlat folk-e. ej hann framväxa. Ex. härpå äro de keltiska sagorna kring kung Artur och hjältarna kring hans runda bord (se A r t u r-s a-gan), de ryska bylinorna (se d. o.) om Vladimir den helige och hans stormän, de finska hjältesångerna, »runorna», om »Kalevalas» (se d. o.) hjältar. Germanskt hjälte-e. tog form i det angelsaxiska kvädet om Beowulf (se d. o.) och i den tradition, som bevarats i skandinavisk form i den s. k. äldre Eddan (se d. o.); här påträffas bl. a. en tidig version av den tyska hjältesaga, som i »Nibelungenlied» fått en senare utformning. En särställning intaga de franska hjältesångerna, de s. k. chansons de geste (se d. o.), vilka behandla hjältekretsen kring Karl den store; berömdast är sången om Roland. På gränsen till den moderna tidens konst-e. stå de tyska medeltida riddardikterna, knutna till författarnamn som Hartmann von Aue, Gottfried von Strassburg och Wolfram von Eschenbach. Den nya tidens e.-form har använts i de mest skilda syften. Renässansen odlade det heroiska riddar-e., vars främste företrädare voro Ariosto (»Orlando furioso»), Camöens (»Os Lusiadas») och Tasso (»Gerusa-lemme liberata»). Med framhävande av det ironiska inslaget efterbildades denne e.-typ av Wieland i »Oberon» och blev i viss mån föredömlig för 1800-talets versroman, sådan den framträder hos Byron (»Childe Harold», »Don Juan»), Pusjkin (»Jevgenij Onegin») och Palu-dan-Müller (»Adam Homo»). Antikefterbildan-de, historiskt e. odlades av fransk-klassisicmen; den mest berömda produkten var Voltaires »Henriade», som imiterades i fru Nordenflychts »Tåget över Bält». Med romantiken blev det historiska e. en nationell tillgång, som tillvaratogs av bl. a. Fouqué, Oehlenschläger, Tegnér och Ling. Idylliska ämnen behandla Voss’ »Luise», Goethes »Hermann und Dorothea», Tegnérs »Nattvardsbarnen», Runebergs »Älgskyttarna», »Hanna» och »Julkvällen». Reli-giöst-didaktiska syften tjäna verk som Dantes »Divina commedia», Miltons »Paradise lost» och Klopstocks »Messias». Utom dessa grupper kan man särskilja den satiriska versberättelsen, som avser att förlöjliga det allvarliga e. Parodiska e. av detta slag äro den grekiska »Batra-chomyomachien» (se d. o.), Boileaus »Le lutrin», Popes »The rape of the lock», Hol-bergs »Peder Paars» samt den sv. litteraturpamfletten »Markalls sömnlösa nätter» (se d. o.). I våra dager är e. en död konstart. Dess uppgifter fyllas i modern dikt av prosaromanen. — Litt.: F. Meier, »Werden und Leben des Volksepos» (1909); G. Murray, »The rise of the greek epic» (3 ed. 1924); se i övrigt de skilda ländernas litteratur. G. A-m. d’Éprémesnil [depremeniT], Jean Jacques Duval d’É., fransk politiker (1745— 94). Efter 1775 jurist vid parlamentet i Paris, var d’É. här en av de kraftigaste och frispråkigaste talesmännen för parlamentets rättigheter gent emot konungamakten, vilket 1788 förskaffade honom 5 mån:s fängelse men samtidigt en oerhörd popularitet, och han valdes 1789 ss. adelsdeputerad till nationalförsamlingen. Här uppträdde d’É., tidigare konungamaktens skarpe kritiker, som det bestående samhällets försvarare och den yttersta högerns främste ledare, miste inom kort sin popularitet och måste 1792 lämna Paris men kvarstannade inom landet. 1794 fördes han till Paris och avrättades. B. Épreuve [eprö'v] kallas inom kopparsticks-konsten provavtryck för kontrollering av effekten. É. d’artiste, de första från den färdiga plåten tagna avdragen. É. avant la lettre, avdrag tagna, innan plåten försetts med text el. signatur. G. V. Epsom [ä'psom], stad i grevskapet Surrey, England, s. v. förstad till London; 18,803 inv. (1921). E., som under 1700-talet var en livligt besökt brunnsort, är numera bekant genom de stora kapplöpningar (Derby och Oaks), som sedan 1779 hållits i stadens närhet. [S.] EpsomFt, miner., naturligen förekommande bittersalt (engelsk salt), MgSO4, 7HaO. Detta framställdes först av vattnet i bitterkällorna vid Epsom i Surrey. Då e. är mycket lättlöslig och hastigt delikvescerar, förekommer den i fast form nästan endast som utblomstringar från jorden vid bitterkällor el. på kalisaltlager, här bildad genom omvandling av kieserit (se d. o.). K. A. G. Epsomsalt, se Bittersalt. Epstein [ä'pjtaln], J e h u d o, polsk-österrikisk målare (f. 1870), prof, vid konstakad. i Wien, har framträtt med landskap, porträtt, genrebilder ur det italienska livet samt kompositioner, ss. »Saul och David», »Hiob«. E. har utg. ett självbiografiskt arbete, »Mein Weg von Ost nach West» (1929). E. W. — 749 — — 750 —