ERBEN dess medl. märkes Karl Eugen av E.-Schönberg (1732—1816), som gick i österrikisk krigstjänst, utmärkte sig i revolutionskrigen och 1796 blev fälttygmästare, samt Frans av E.-Erbach (1754 —1823), en av vägrödjarna vid utforskningen av limes (se d. o.). [B.] E'rben, K a r e 1 J a r o m i r, tjeckisk skald (1811—70), gjorde sig först känd som ivrig samlare och utgivare av tjeckiska och andra slaviska folkvisor, sagor och sägner (bl. a. »Pfsnè nårodni v Cechach», 3 bd, 1842— 45). Som självständig skald odlade E. mest balladen och utgav 1853 den populära och mycket lästa diktsamlingen »Kytice» (»Bukett», tysk övers. »Der Blumenstrauss», 1900; en ballad »Julafton» i sv. övers, i Jensen, »Ur Böh-mens moderna diktning», 1894). K.K-n. E'rbium, E r, kem., en sällsynt jordmetall med jordarten e r b i n j o r d, Er2O3, tillhörande gruppen III i det periodiska systemet, med ord-ningsnumret 68 och atomvikten 167,7; förekommer i mineral som jordart samman med ytter-jordar (se d. o.). I jordar erhållna ur mineral från fältspatbrottet vid Ytterby (se d. o.), närmast gadolinit, xenotim, samarskit och fergusonit (se d. o.), hade Gadolin 1794 upptäckt ytterjorden, men 1842 konstaterade Mo-sander, att Gadolins ytterjord i själva verket var en blandning av 3 oxider, som har kallade ytterjord, terbinjord och e r b i n-jord; alla dessa namn härleddes från Ytterby. Vid senare undersökningar (1860) kunde emellertid Berlin ej återfinna mer än 2 oxider i den gamla ytterjorden, vilka av Berlin kallades ytterjord och erbin jord; denna senare var liksom dess salter av rosa färg, medan ytterjorden och dess salter voro färglösa. Genom undersökningar av dessa ämnens absorp-tionsspektra, utförda av Thalén, lyckades Cleve 1879 konstatera, att den erbinjord, med vilken han arbetade, innehöll 3 olika oxider med olika absorptionsspektra, näml, av de ännu föga kända ämnena h o 1 m i u m och t h u 1 i u m samt av e., och framställde den sista i den renaste form, i vilken den dittills framställts. Den rosenröda färgen är karakteristisk för e:s salter och deras lösningar; dessa ge egendomliga, synnerligen praktfulla absorptionsspektra. — Se vidare Sällsynta jordarter. K. A. G. Erciesdag, vulkan, se E r d s j i j a s-d a g. Ercilla y Züniga [ärjiiTa i po'niya], A 1 o n s o de, spansk förf. (1533—94). Efter tjänstgöring vid hovet begav sig E. 1555 till Chile och deltog med utmärkelse i striden mot arau-kanerna. Detta gav ämne till hans stora epos »La araucana», varav 15 sånger utkom-mo efter hans återkomst till Madrid 1569, ytterligare 22 under åren fram till 1590. Det är detta verk, som har skapat E:s berömmelse; från hans övriga författarskap kan man bortse. De första sångerna äro ett verkligt epos med präktiga skildringar av folkseder, av bataljer och av huvudpersonerna, även bland araukanerna; de utgöra en av de bästa källorna för kännedomen om Sydamerika och sydamerikanska förhållanden vid tiden för erövringen. De senare sångerna ha ett mycket blandat innehåll, vitt nande om förf:s resor och om inflytande från Tasso och Ariosto. Stilen är liksom innehållet mycket växlande. Bland ed. märkas i »Biblio-teca de autores espanoles», 17, och av J. T. Medina (5 bd, 1910—18). J. V. Erckmann-Chatrian [ärkma'n-fatriä'], gemensam sign, för de franska förf. É m i 1 e Erckmann och Chatrian. Erckmann (1822—99 och Alexandre Chatrian (1826—90). Efter ett tiotal års novellistisk verksamhet i pressen slogo de 1859 igenom med romanen »L’illustre docteur Ma-théus» och utgåvo därpå dels de tidigare novellerna »Contes de la Montagne» (1860) och »Contes fantastiques» (s. å), alla med äm- — 759 — — 760 —