ERDÖS landskapsmålare. E. har framför allt i mellansvenska bygder funnit motiv för sina målningar. Flera av hans mest betydande landskapsbilder stamma från Mark i Västergötland och från den småländska skärgården. En stor väggmålning »Östergötland» har han utfört i Linköpings nya lärov. (1915). M.Bjn. Erdös [ä'rdöf], R e n é e, ungersk författarinna (f. 1879), intar en bemärkt ställning i den samtida ungerska litteraturen. Hennes talrika diktsamlingar röja ett starkt temperament, färgglädje och fantasi samt ett säkert formsinne. Hennes efter långvarig vistelse i Italien 1909 timade omvändelse till katolicismen satte åtm. för en tid en religiös prägel på hennes diktning. Hon har också utg. åtskilliga roma-' ner. Högt skattat är hennes skådespel »Jånos tanitvany» (»Lärjungen Johannes») med bibliskt ämne. Bj. C. Erdösi [ ä'rdöji], Jånos (Johannes Sylvester), ungersk humanist och reformator (f. o. 1504), var 1544—52 prcf. i hebreiska och historia vid univ. i Wien men blev av jesuiterna fördriven därifrån; hans vidare öden äro okända. E:s viktigaste arbeten äro den första ungerska (magyariska) övers, av N. T. (1541) och en ungersk-latinsk grammatik, »Grammatica hungarolatina» (1539). S. N. Ere'bia, dagfjärilsläkte av fam. Saty'ridæ. Täml. stora fjärilar med svartbrun grundfärg. Hos oss finnas 4 arter, av vilka 3 endast förekomma i n. Sverige. Täml. allmän i skogar över hela landet är skogsgräsfjäriln, E. lige'a, som på båda vingarna har gulröda tvärband, försedda med svarta ögonfläckar med vit kärna; vingbredd 4—5 cm. Larven lever på gräsarter. E. W-n. E'rebos, grek, myt., underjordens mörker, underjorden, son till Chaos, broder till Nyx, natten, som födde honom Ailher (etern), Hemera (dagen) och Charon. [W. N.] Erebus, Mount [måunt ä'ribas], verksam vulkan på Rossön utanför Victoria land, Antarktis; 4,054 m. E. upptäcktes 1841 av J. Ross och uppkallades efter dennes fartyg. Bestegs första gången 1909. Bild se pl. vid art. Antarktis. [S.] Erech, E r e k, den bibliska namnformen för den babyloniska staden U r u k. Denna var belägen vid en av Eufrats flodarmar, ej långt från utloppet i Persiska viken. Under den äldsta sumeriska tiden härskade dess konungar flera gånger över hela Babylonien, och senare, ända till det babyloniska rikets undergång, spelade E. en synnerligen viktig roll ss. huvudkultplats för den stora krigs- och fruktbarhetsgudinnan Innanna-Isjtar. Även himmelsguden Anu hade Erechtheion. sin huvudkultplats i denna stad; i de viktiga mysteriefester, som på nyåret ägde rum i E., spelade Anu huvudrollen. — Litt.: E. Briem, »Kultur och religion i Babylonien och Assy-rien» (1926). Efr. B. Erechthei'on, en kultbyggnad uppförd o. 420— 408 f. Kr. på Akropolis vid Aten, n. om Parthenon, med ovanlig, sammansatt grundplan. Denna är betingad av de här kombinerade ändamålen: det ö. partiet bildar ett Athenatempel med pe-ristyl, det v. en Poseidonhelgedom. Å den se-nares altare offrades också åt Erechtheus (se d. o.), varav namnet E. i sengrekisk tid upptagits. Denna Poseidonhelgedom består av en cella och ett mindre förrum samt två öppna hallar. Hallen i n. hörnet hugfäster minnet av den av Poseidon framkallade saltkällan; hans treuddsmärke vittnar därom; från den mindre hallen i s. v., som uppbäres av kvinnostatyer (korer, karyatider), var nedgången till Kekrops’ grav. Uppfört av pentelisk marmor, ger E. det vackraste prov på attisk-jonisk stil (se K o 1 o n n o r d n i n g) i elegant utformning. Många av detaljerna ha blivit mönstergivande för nyklassiska byggnadsverk, bl. a. portalen till nordhallen. Byggnaden har 1902—09 blivit så vilt möjligt återställd. Bild se art. A k r o- Erechtheus’ födelse. Vasmålning. Omkr. 500 f. Kr. München. — 767 — — 768 —