EREMITKRÄFTOR polis. Litt.: G. P. Stevens m. fl., »Erech-theum» (1927). E. W. Ere'chtheus (urspr. identisk med E r i c h-t h o n i o s, se denne), grek, myt., enl. Home-ros son till Ge (jorden), beskyddades av Athena; enl. en annan tradition son till Nemesis, bördig från Egypten, blev konung i Aten, införde de eleusinska mysterierna och pana-tenéerna (se d. o.) samt uppförde åt Athena Erechtheion (se d. o.). Under E. skall namnet athenai'oi (atenare) ha införts ss. beteckning för inv. i Alen. Då trakerna under Eumolpos belägrade Aten, offrade E. på gr. av ett orakelsvar för att vinna seger en av sina döttrar, men förlorade samtidigt dem alla, enär de förbundit sig att icke överleva varandra. W. N. Eregli', hamnstad i Turkiet vid Svarta havet; 7,476 inv. (1927). E. är antikens Heraclea Pontica. Det moderna E. är känt för sina närliggande brunkolsgruvor, som i stor utsträck ning leverera kol till Konstantinopel. Utbyggandet av hamnen och anläggandet av järnvägen E.-Angöra anförtroddes 1926 åt ett sv. konsortium med A.-b. Nydqvist & Holm som främste intressent. I. M-g. Erek, se E r e c h. Erektion [-jo'n], ansvällning, i sht av könsorganens svällkroppar, beror på en blodöver-fyllnad i de talrika och vida hålrum, som finnas i penis, resp, clitoris (se d. o.). Genom inflytande av nerver (nervi erige'ntes) vidga sig de till svällkropparna ledande artärerna. På gr. av ett snabbare tillflöde av blod genom de vidgade artärerna och ett långsammare av-flöde genom de från penis bortledande venerna fyllas de mellan dessa kärl liggande hålrummen med blod, varvid penis sväller och blir styv. Vid vissa sjukdomar och ålderdom försvinner e.-förmågan; emellanåt kan den vara sjukligt stegrad. Å. Ch. EremFt (grek. eremi'tes, till bl. a. ere'mos, ensam), person, vilken dragit sig undan världen (ofta till vildmarken el. öknen), enstöring. — Kristna e. uppträdde tidigast under förföljelsetiderna. Ang. olika slags e. seAna-koret. En i Norden särsk. känd e. var den heliga Sebaldus (se denne). Flera ordnar och kongregationer sökte så mycket som möjligt bibehålla e.-livet, ss. augustineremiter och hieronomiter (med augustinregel), camaldulen-ser och celestiner (med benediktinregel), celes-tiner (med franciskanregel) och karmelitere-miter. E. H.; T. S-d. Eremitage [-ta'J], enkel, enslig hydda (i park o. d.), som liknar en eremitboning; lanthus o. d., dit man dragit sig undan världen. Eremitagen [-ta'f-], kungl. jaktslott i Dyre-haven n. om Köpenhamn, uppfört 1736 i ele- Uppslagsbok. VIII. — 769 ___ 25 Eremitagen i Dyrehaven. gant rokoko av L. de Thurah i st. f. en av Kristian V begagnad jakthydda el. »eremitage». E. ligger på en liten höjd å E.-slætten och omges av bokskogar samt har utsikt åt det närbelägna Öresund (bild se bd 7, sp. 1013). E. W. Eremitage! [-ta'j-] i Leningrad är en större, fordom kejserlig paviljong, sammanbyggd med Vinterpalatset och uppförd vid 1800-talets mitt efter L. von Klenzes ritning; mest bekant för den dyrbara offentliga konstsamling, som där inrymmes. E. W. EremFtkräftor, till ordn. Anomu'ra (se d. o.) hörande kräftdjur, som tillpassats för ett levnadssätt i tomma snäckskal. Framkroppen är hård och avviker ej mycket från andra lång-svansade, 10-fotade kräftor, bakkroppen lång och säcklik, utvändigt ej segmenlcrad och beklädd med en jämförelsevis mjuk hud. Den skyddslösa bakkroppen fästes i snäckans vindlingar, dels med de rudimentära fotterna på Eremitkräftor. — 770 —