ERICS(S)ON och sonsons son voro gruvbrytare (gruvägare) där; den sistn:s son, Olof Ericsson (1778— 1818), gruvfogde och bruksidkare vid Lång-banshyttan (Värmland), var far till E. 1) och 2), den förstnämnde adlad Ericson 1852, friherre 1860, allt enl. R. F. § 37. C. 1) Nils Ericson, friherre, ingenjör (31/i 1802—8/9 1870), tjänstgjorde som nivellör och stationschef vid anläggningen av Göta kanal; underlöjtnant 1823, kapten 1830 vid Flottans mekaniska kår, överste 1850; övermekaniker vid Gamla Trollhätte kanalverk och chef för V. väg- och vatten-byggnadsdistriktet; byggde kanalerna vid Ström och Stallbacken vid Säffle samt Karlstad och Albrektsund. E. uppgjorde en 1837 godkänd plan till ombyggnad av Trollhätte kanal, som under hans ledning fullbordades 1844; upprättade förslag till och ledde ombyggnaden av Slussen och Skeppsbrokajen i Stockholm samt utförandet av kanal mellan Saima och Finska viken. — E. kallades 1854 till chef för statens järnvägsbyggnader, som under hans ledning påbörjades 1855 och utfördes enl. av honom uppgjorda planer för samtliga stambanor i s. och mellersta Sverige. Vid hans avgång från chefskapet 1862 hade fullbordats linjerna Stockholm—Göteborg, Malmö—Älmhult, Falköping—Mullsjö och Hallsberg—Örebro. Även efter sin avgång gjorde E. tungt vägande inlägg i järnvägs-frågorna och hade tillfredsställelsen se sina förslag i huvudsak följda. Sin befattning vid Trollhätte kanalverk lämnade E. 1866 men ägnade sig fortfarande åt ingenjörsarbeten ss. uppgörande av nybyggnadsplan för Gävle efter branden 1869. Genom sina framstående egenskaper och sin omutliga rättrådighet var E. rätte mannen att genomföra den första och viktigaste delen av stambanenätet, i det att han ständigt satte statens och det allmännas intresse först. E. tillerkändes av rikets ständer 1862 en livstidspension av 15,000 kr. årl.; hans staty (av Börjeson) restes 1893 invid Centralstationen i Stockholm. E. R. S. 2) J o h n E., den föregåendes bror, ingenjör och uppfinnare (31/7 1803—s/3 1889), f. vid Långbanshyttan, Färnebo s:n i Värmland. Hans tekniska begåvning gjorde sig tidigt märkbar och redan vid 13 år antogs han som ingenjörselev vid Göta kanal-bygget, vilket då leddes av Baltzar v. Plåten. E. ådrog sig snart dennes uppmärksamhet och fick sig anförtrodda flera för hans ålder ansvarsfulla uppgifter. 1820 lämnade han ingenjörskåren och inträdde i Jämtlands fältjägarekår, som han, efter att snabbt ha avancerat till kapten, lämnade 1827 för att helt få ägna sig åt den uppfinnarverksamhet, han redan då börjat. Sista året tjänstgjorde han emellertid icke, då han redan 1826 erhållit permission för att resa till England, vars framgångsrika maskinindustri syntes honom erbjuda större möjligheter för att förverkliga de nya idéerna. Hans första uppfinning var den s. k. eldmaskinen, vilken G. E. Perine: John Ericsson. var avsedd att drivas direkt med förbränningsgaserna från eldstaden. Denna utvecklade han senare till varmluftmaskinen (se d. o.). Brait-waites maskinverkstad understödde E:s arbete, och han utförde där det lokomotiv »The No-velty», som med ära deltog i den berömda pristävlan på Liverpool—Manchesterbanan, ur vilken dock Stevenson utgick med priset. S. å. uppfann E. ångsprutan, till vilken han använde den tubångpanna med forcerat drag, som han förut konstruerat för lokomotivet. 1836 uttog E. patent på propellern. Idéen var visserligen icke ny, då många redan sysslat med detta problem, men E. var den förste, som lyckades utföra en för praktiska ändamål fullt tillfredsställande konstruktion. Sedan han länge förgäves försökt intressera brittiska amiralitetet för denna uppfinning, begav han sig 1839 till U. S. A., där hans förhoppningar att finna en tacksammare jordmån för sina idéer även infriades. Med Delamaters verkstad i New York inledde E. ett bestående och frukt — 781 — — 782 —