ERIK Pommern, hans Kamp for Sönderjylland og Kalmarunionens Oplösning» (1901). H.Bg. 10) E. XIV (1533—77). Under ledning av från utlandet inkallade lärare, bland vilka märkes fransmannen Beurreus (se denne), förvärvade E en grundlig bildning. Han behärskade latinet väl och var inne i de flesta då bedrivna vetenskaper: logik, astrologi, historia och statsrättslig spekulation. Som »utvald konung» fick han vid 24 års ålder Kalmar och Kronobergs län i förläning och förde i Kalmar sitt eget hov. Till hans omgivning här hörde Ch. De Mornay och Göran Persson (se dessa). Redan under sin tronföljartid intresserade E. sig livligt för utrikespolitiken och försvars-väsendet. Gustav Vasa inhämtade ofta hans råd i dessa ärenden, men förhållandet mellan fader och son var understundom rätt spänt, så t. ex. efter det s. k. Vadstenabullret, då E. uppträdde häftigt mot sin syster Cecilia (se denna). Hans påbörjade giftermålsunderhandlingar med Elisabet av England, som tidvis gynnades av fadern, gåvo senare också anledning till slitningar. Efter Gustavs död kommoE:s in- och utrikespolitiska planer klart till synes. Samtidigt som han strävade att fullfölja den engelska giftermålsplanen, grep han kraftigt in i det politiska virr-varr, som rådde i den i upplösning stadda ordensstaten, och tog Reval med omgivning i sitt beskydd samt sökte i strid med Danmarks och Polens intressen utvidga sitt område i Estland. Härigenom bragtes han i konflikt med dessa länder och med Lübeck, vars ryska handel hotades. Jämsides med dessa åtgärder befäste han konungamakten genom att inskränka den självständighet, som faderns testamente tillerkänt hans bröder i deras hertigdömen (Arboga artiklar 1561). Ung. samtidigt ledde hans in- och utrikespolitiska åtgärder till svåra konflikter. Danmark och Lübeck sammanslöto sig mot honom, och krig utbröt hösten 1563 (se Nordiska sjuårskriget); hertig Johan, som närmat sig Polen, äktat polska kungens syster och skaffat sig slott och land i Livland, lät han döma för högförräderi och fängsla. Under de föregående åren hade E. med stor energi arbetat på att efter moderna principer organisera här och flotta. Ledningen av lant-kriget låg till stor del i hans händer; den visade, att han behärskade sin tids krigsvetenskap likaväl som de rent militärtekniska frågorna. I huvudsak lyckades han under kriget behålla det strategiska initiativet. — Genom åtskilliga diplomatiska företag, oftast efter tidens sed i form av giftermålsunderhandlingar, sökte han också stärka landets ställning. Då den engelska underhandlingen misslyckades, sök te han vinna bundsförvanter i Danmarks rygg genom att underhandla med Hessen och senare med Lothringen, där Kristian II :s dotter var hertiginna. Även med Nederländerna, som hade viktiga handelsintressen att bevaka i Östersjön, Erik XIV. Oljemålning av Domenicus ver Wilt(?). Nationalmuseum. sökte han vinna förbindelse. Egentliga resultat ledde ej dessa förhandlingar till, och Sveriges ställning förblev isolerad. — Samtidigt fortsatte E., därvid särsk. med hjälp av Göran Persson, att befästa den starka konungamakten i landet. Särsk. ansåg han denna hotad av högadeln, vilken han misstänkte för att motarbeta hans utländska underhandlingar och planera motstånd mot honom. Den böjelse för misstänksamhet, som redan hans fader iakttagit hos honom, kom härvidlag synnerligen starkt fram. I sin kamp mot stormännen hade han ett viktigt stöd i den nya domstol, som han, i likhet med vad som skett i de flesta länder med stark centralmakt, inrättat i början av sin regering, »konungens nämnd». Adelns rust-tjänst utkrävdes utan förbarmande, spioner höllos hos de misstänkta herrarna, deras verkliga el. inbillade försummelser i rikets tjänst straffades strängt. Särsk. riktade sig E:s misstankar mot Stureätten, och Svante Stures son Nils Sture dömdes 1566 till döden för förräderi. Han benådades, men vissa rykten, som nådde E:s öron, upptogos av honom som be — 797 — — 798 —