ERIK E:s första regeringstid upptogs av en med stor bitterhet förd kamp mot faderns mördare, främst marsken Stig Andersen Hvide (se denne), som drivits i landsflykt men med norsk hjälp sökte återvända till Danmark. Striden blev desto farligare för E., som de upproriska fingo understöd av ärkebiskop Jens Grand (se denne) av Lund. E. tog då ett djärvt steg och lät inspärra ärkebiskopen på slottet Söborg, men ärkebiskopen lyckades efter någon tid fly, varpå Danmark belädes med interdikt 1299, upphävt först 1303, sedan E. erlagt dryga Erik Menveds sigill. böter. Kriget mot Norge avslutades 1306, varvid E. måste till detta avstå n. Halland. Han inblandade sig sedermera i Sveriges inre förhållanden och var svågern Birger Magnussons fastaste stöd i dennes kamp mot sina bröder. Vid flera tillfällen under tiden 1306—10 gjorde E. väpnade interventioner i Sverige till svågerns förmån. Han upptog därefter Valdemarernas storhetspolitik i Nordtyskland under flera krigståg dit; 1312 tvangs Rostock till underkastelse, men i övrigt blev resultatet ej stort. De ändrade politiska förhållandena i n. Tyskland, där de tyska furstarna, ss. mecklenburgarna m. fl., och städerna kunde erbjuda den danske inkräktaren ett starkare motstånd än slaverna på Valdemarernas tid, omöjliggjorde för E. att i längden kunna upprätthålla något övervälde där. Hans storhetspolitik översteg vida Danmarks krafter vid denna tid och kunde genom föras endast med hjälp av främmande legotrupper, till vilkas underhåll han måste utsuga sitt rike med stora skatter och för framtiden ödesdigra pantsättningar av län till utlänningar. E. var mycket praktlysten och en dålig hushållare; en ridderlig natur, var han ej någon statsman, och hans styrelse blev, trots den glans, som hans upptagande av Valdemarernas politik spred över den senare delen av hans regering, icke till Danmarks fromma utan banade vägen till landets förnedring under den kommande tidens främlingsvälde. H. Bg. E:s tillnamn syftar möjl. på ett uttryck »mæn u>ed», som han säges ofta ha använt och som antagl. innehåller ett åkallande av helgonen (jfr da. Hillemænd, eg. heliga män, helgon). E. H. 7) E. K r i s t o f f e r s e n, den föregåendes brorson (1305—32), äldste son till Kristoffer II, valdes under faderns livstid 1321 till dansk konung och kröntes samman med denne 1324. Han erhöll 1325 av sin far uppdraget att hejda grevarna av Holstein och deras förbundna men sveks av sitt folk och måste ge sig fången. Först 1330 frigavs han i samband med förlikningen mellan Kristoffer och Gerhard av Holstein, vars syster han äktade. I de strider, som ulbröto mellan grevarna av Holstein och fadern, stod han troget på dennes sida; han dog av de sår, som han erhöll i ett slag 1331 vid Danevirke. B. 8) E. av Pommern, se Erik, svenska konungar 9). Erik, danska prinsar. 1) E. Abels en, hertig av Sönderjylland (d. 1272), 2:e son till konung Abel. Vid E:s äldre broder Valdemars död 1257 saknade E. egentlig arvsrätt till her-tigdömet, men hans moder Mechtild (se denna) ställde arvskrav för hans räkning; under de oroliga förhållandena efter Kristoffer I:s död lyckades E., som t. o. m. hade vissa utsikter att nå tronen, bli erkänd ss. hertig av Sönderjylland. Hans regering utmärktes av ständiga strider med Erik Glipping (se denne); 1262 lyckades han ansenligt utvidga sitt område. B. 2) E. V7 a 1 d e m a r s e n, hertig av Sönderjylland (d. 1325), son till hertig Valdemar Eriksen, blev efter faderns död 1312 invigd till hertig av Sönderjylland av Erik Menved och tävlade efter dennes död 1319 förgäves med Kristoffer II om Danmarks krona. E. var far till konung Valdemar IV av Danmark. B. Erik, norska konungar. 1) E. Haralds-son, kallad B lo dy x (d. trol. 954). Son till Harald Hårfager blev E. efter dennes tillbaka-trädande konung i Norge. De uppgifter om E., som finnas i källorna, äro av starkt tvivelaktig art, och i själva verket vet man ytterst litet om hans regering. Han skall ha fördrivits av sin — 807 — — 808 —