ER1KSKRÖNIKAN GENERALSTABENS LITOGR. ANSTALT STHLM. verkning uppgår till o. 16 mill. kr., och 1,600 arbetare sysselsättas. T. Hrn. Erik Segersäll, se E r i k, svenska konungar 4). Eriksen, Alfred, norsk präst och politiker (f. 1864), cand. theol. 1888, fil. d.r 1896, sognepräst i Tromsö stift 1891—1910 och från 1910 i Oslo. Starkt politiskt intresserad, tillhörde E. det socialdemokratiska partiet och var en följd av år dettas ledare i Nordnorge. 1903—12 var han medl. av Stortinget och ledare för den socialdemokratiska gruppen men råkade i konflikt pied denna och uteslöts 1912. H. Bg. Eriksen, Edvard, dansk bildhuggare (f. 1876), har utfört en mängd dekorativa skulpturer samt gravmonument och med förkärlek arbetat i Carraramarmor; bl. a. har han skulpterat tre kolossalstatyer till Kristian IX :s och drottning Luises sarkofag i Roskijde domkyrka samt »Målarkonstens och Bildhuggarkonstens genier» för Glyptoteket i Köpenhamn. E. W. Eriksgata (av omstridd härledning; snarast en sammansättning med Erik, dock trol. ej med detta ord som personnamn utan som appellativ med den äldre betydelsen »allhärskare»), den resa, som under medeltiden den nyvalde konungen företog runt Sveriges viktigaste bygder för att mottaga de olika landskapens hyllning. I Upplandslagens konungabalk lämnas en detaljerad redogörelse för E:s väg (se karta). Äldre Västgötalagen stadgar, att den nyvalde konungen på tinget skulle lova att hålla landskapets lag och vid ankomsten till dess gräns taga gisslan av detsamma. Urspr. Flyg foto E 114. Eriksbergs mek. verkstads område i Göteborg. har han sannolikt även givit gisslan. E:s ålder och ursprung äro okända; den fortlevde in i nyare tid. Ordet är ännu i överförd betydelse brukligt. E. H.; B. Erikska ätten, inom historieskrivningen bruklig benämning på den kungaätt, som under 1100-talets senare del och 1200-talets början med Sverkerska ätten (se d. o.) stred om Sveriges krona. E. ä. uppkallas efter Erik den helige (se denne). B. Erikskrönikan, Sveriges första utförliga historiska framställning och samtidigt ett av den sv. medeltidens yppersta litterära alster på modersmålet. Den är skriven på knittelvers och röjer i behandling av formen och i komposition av stoffet en mästares hand. Livlig fantasi och sann berättarglädje prägla alltigenom framställningen. E. är skriven i enlighet med ett under tiden o. 1300 härskande mod, är starkt påverkad av de i Nordtyskland något tidigare författade rimkrönikorna (se d. o.) och är ytterst en avläggare av den diktning, som under 1100-talet framträtt i Frankrike (se Chanson de geste). — E. skildrar Sveriges historia från Erik Erikssons regering fram till händelserna omkr. Magnus Erikssons kungaval; den äldsta tiden behandlas mycket knapphändigt, fr. o. m. 1250-talet sväller skildringen och blir fr. o. m. 1300 ytterst utförlig; särsk. striderna mellan Magnus Ladulås’ söner äro ingående skildrade. Krönikan är här starkt partisk för hertig Erik, efter vilken den också erhållit sitt namn. Olika teorier ha framlagts ang. tiden för dess författande och den krets, varur den framgått. Ingen kan väl anses definitivt ha löst spörsmålet, men säkert har E. förelegat i nu bevarat skick 1335; sannolikt har — 813 - — 814 —