ERIKSSON framställt lapska typer i trä och brons, »Turi» (Nationalmuseum). Folkliga drag har också hans framställning av »Dygderna» i Kiruna kyrka. En karaktärsfull granitskulptur av Kirunas grundare, Hjalmar Lundbohm, tillkom 1924. E. har utarbetat ett flertal fristående utomhusskulpturer, »Idyll», uppställd å Kär-leksudden å Djurgården, »Skridskogängare», brons (1910), Saltsjöbaden, det urspr. för Falun avsedda, 1916 å Kornhamnstorg i Stockholm uppsatta Engelbrektsmonumentet »Båg-spännaren» med relief å fotställningen. 1920 uppställdes i Hälsingborg bronsgruppen »Jakt». Ett bland de främsta verken av E:s monumentalkonst är hans staty av B. v. Plåten i Motala (1922). I Karlstad avtäcktes 1926 hans staty av Karl XI, och 1927 Hans Jär-tas staty i Stockholm. Zorns och Karl Nordströms gravvårdar (Mora 1921, Stockholm 1926) ha utförts av E. Han har även framställt en stor mängd större och smärre konstindustriella arbeten, vaser, porthandtag, dörrbeslag, skrivbordsprydnader m. m. och har inom möbelkonsten utfört alster, som anses höra till det främsta, som samtiden åstadkommit på området. Friskhet, omedelbarhet och uppslagsrikedom samt en bred vederhäftighet utmärka E:s konst, som utgått från hantverket och alltjämt bildar en oupplöslig enhet därmed. — Litt.: S. Strömbom, »C. E.» (i »Ord och bild», 1928). M.Bjn. Eriksson, Gustaf, ingenjör, uppfinnare '1859—1922), föregångsman på bilbyggnadsom-rådet i Sverige. E. blev efter examen vid tekniska skolan i Örebro ingenjör vid Skutskärs sågverk, 1893 chefskonstruktör vid Domnarvets järnverk och 1897 anställd vid Vagnfabriks-a.-b. i Södertälje, där han fick i uppdrag att konstruera en sv. bilmotor. Efter förberedande studier härför i Tyskland byggde han 1898 en 4-cylindrig, 2-takts fotogenmotor. Han ansåg den då dyra bensinen alltför oekonomisk för bildrift. E. sysslade spec. med för-gasarproblemet. B. Eriksson, Josef, tonsättare (f. 8/i2 1872), bar avlagt organist-, kyrkosångar- och 1906 musiklärarexamen, bedrivit ytterligare studier för Ruben Liljefors och är nu verksam i Uppsala som musiklärare och kritiker. Genom en mångfald egenartade och originella romanser (även med orkesterbeledsagning) har E. blivit en av de ledande inom sv. tonlyrik. Han utgår från ordet som det primära och lägger sig härvid särsk. vinn om en naturlig deklamation. häri erinrande om Hugo Wolf (se denne), medan man i harmoniken kan finna drag av fransk impressionism. Dessutom märkes kammarmusik (för stråkkvartett sviten »Bucolica» och »Ad tenebras» — båda även satta för stråkorkester —, en pianosonat och en sonatin), »Post tenebras lux!» för solo, dubbelkör, orgel och piano, manskvartetter, violin-, piano- och orgelstycken. G. M. Eriksson, Johan ' Bernhard, politiker (f. 19/4 1878). E., som urspr. var järnarbetare vid Grängesbergs gruvbolag, invaldes 1905 i A. k., där han blev en av det socialdemokratiska partiets värdefullaste tillgångar. Hans arbetskraft har utnyttjats i ett synnerligen stort antal utskott och kommittéer. Sålunda har han tillhört Bevillnings-, Stats- och Bankoutskotten, det senare i egenskap av ordf. 1923—26. Bland de särskilda utskott, där E. anlitats, märkes 1925 års försvarsutskott. E. inträdde i Brantings regering 1920 som chef för Sjöförsvarsdep., och när detta indrogs d. 30/8 1920 övertog E. det nyinrättade Socialdep. Sedan 1928 är E. A. k:s talman. E. är sedan 1916 fullmäktig för Pen-sionsförsäkringsfonden. Han har tillhört såväl socialdemokratiska partistyrelsen som riksdagsgruppens förtroenderåd. T. E-r. Eriksson, Karl, kooperatör (f. 17/? 1878). Urspr. träsvarvare, anställdes E. vid »Socialdemokratens» redaktion 1902, som han tillhörde till 1910 med undantag av 1903—06, då han var »örebrokurirens» huvudredaktör, vilken befattning han innehade även 1910—13. En betydelsefull insats har E. gjort inom den kooperativa rörelsen, dels som Kooperativa förbundets sekreterare (1913—17), dels som direktör för försäkringsanstalten Folket (sedan 1917). Han har vidare tillhört förbundets styrelse 1911—18 och från 1924 samt varit ordf, i förvaltningsrådet 1918—24. E. har även anlitats för offentliga uppdrag. Sålunda har han tillhört landstinget och Folkhushållnings-kommissionen. T. E-r. Eriksson, Joel Vilhelm, geograf (1883— 1930), fil. d:r i Uppsala 1920, förste stats-hydrograf 1920. E. var synnerligen mångsidigt bildad, varom hans skrifter i geografiska och hydrografiska m. fl. ämnen bära vittnesbörd. Bland dessa märkas »Om kartprojektioner» (1916, 2 uppl. 1925), »Montezumas Mexiko» (1919), »Isläggning och islossning i Sveriges insjöar» (gradualavh. 1920), det populärvetenskapliga arbetet »Havet och livet» (1926) samt »Den kemiskå denudationen i Sverige» (1929): — 819 — — 820 —