ER1X framskjutna punkterna, tills det under Nadir schah (1736—47) definitivt införlivades med Persien. E. gjorde hårdnackat motstånd mot först den georgiska, sedan den ryska expansionen; först 1827 lyckades den ryske generalen I. F. Paskevitj intaga fästningen, och E. avträddes 1828 genom freden i Turkmantchai till Ryssland. 1918 blev E. huvudstad i republiken E. och 1920 i Armeniska socialistiska sovjetrepubliken (se A r m e n i e n, historia). S.; C. F. Erix, Einar, pseud. för förf. Einar Eriksson (se denne). Erixon, Sigurd Emanuel, etnolog, kulturhistoriker (f. 28/a 1888), fil. lic. i Uppsala 1925, fil. hedersd:r 1927; e. o. amanuens vid Nordiska museet 1914, intendent 1924. E. har utfört ett omfattande och särsk. på byggnadskulturens och sociologiens område grundläggande arbete för sv. etnologi. 1911 påbörjade han den av honom alltjämt ledda undersökningen av sv. byar och gårdar, vars resultat tillfaller Nordiska museets arkiv. Hans arbete på bebyggelseområdet har tagit sig uttryck i en mängd viktiga art. i »Fataburen» (1917— 18), »Rig» (1918), »Ymer» (1922) m. fl. samt framför allt i »Skultuna bruks historia», 1 (1921), vilket monumentala verk på ett allsidigt sätt behandlar icke blott Skultuna utan syftar betydligt vidare, i det det ger en fyllig, för sv. bebyggelsehistoria över huvud grundläggande framställning av bebyggelseformationer, by-, gårds- och hustyper, byggnadsteknik och hägnader. I samband med bebyggelsefrågorna har E. ägnat stor uppmärksamhet åt de sociala företeelserna, som behandlats i en rad skrifter: »Familjen och dess överbyggnader» och »Samhällets utvecklingshistoria i Sverige ur etnologisk synpunkt» (i »Svenska folket», utg. av I. Flodström, 1917) samt art. i »Rig» (1920), »Fataburen» (1920—21) m. fl. Heminredning och folkkonst har han behandlat i »Möbler och heminredning i svenska bygder» (2 bd, 1925—26), »Våra konstnärliga landskapskaraktärer» (i »Svenska kulturbilder», 7—8, 1931), »Folkkonsten i Sverige» (i »Nordisk kultur», 27, 1931). Bland övriga skrifter av kulturhistorisk, arkeologisk och etnologisk art förtjäna nämnas: »Blekinges stenålder» (1913), »Ronneby byggnadshistoria under 1700- talet» (1918) samt en stor mängd uppsatser i tidskr. och tidn. E. har nedlagt ett omfattande musealt arbete för den under hans ledning stående allmogeavd. på Nordiska museet, organiserat hantverks-avd. på Göteborgsutst. 1923 samt ordnat åtskilliga hembygdsmuseer, varvid han även nedlagt ett värdefullt arbete på tryckta kataloger och vägledningar. E. redigerar det stora ill. samlingsverket »Svenska kulturbilder» (1929 ff.), varav 8 bd utkommit, och är redaktionssekreterare för samlingsverket »Nordisk kultur» (1931 ff.). v. S-iv. Erixon, Sven Leonard, målare (f. 23/u 1899), studerade först vid Högre konstindustriella skolan (O. Brandtberg) samt en kortare tid vid Konsthögskolan (O. Hjortzberg), har sedan som stipendiat, särsk. för studier av de-korationsmålning, arbetat i Tyskland, Italien, Frankrike och Spanien. Jkr. Erk, L u d w i g, tysk musiker (1807—83), seminariemusiklärare i Mörs och i Berlin, där han grundade Erkscher Männergesangverein och Erkscher Gesangverein für gemischten Chor. E. har inlagt stora förtjänster som ut-forskare och odlare av den tyska folkvisan och utg. talrika sångböcker för skolor och föreningar samt folkvisesamlingar. Värdefullast bland dessa är »Deutscher Liederhort» (1856, ny bearb. och forts, av F. M. Böhme, 2 Aufl. 1925). [F.S-Z.] E'rkel, Ferenc (Franz), ungersk tonsättare (1810—93), sedan 1837 kapellmästare vid nationalteatern i Budapest. Med verken »Hunyady Läszlö» (1844), »Bank Bän» (1861) och »Sarolta» (1862) skapade E. den nationellt ungerska operan och ivrade även på annat sätt för den nationella och musikkulturella rörelsen i sitt hemland. Den ungerska nationalsången är av E. — Litt.: K. Abrånyi, »F. E.» (1897). A.N. Erken, sjö i Uppland, n. n. v. om Norrtälje; 26 kvkm., c:a 10 km. lång, 11 m. ö. h., näst Tämnaren Upplands största sjö; avflyter till Norrtäljeviken. J. C. E'rker (ty.), ett från en övervåning ut-springande, balkonglikt men smalt och slutet byggnadsparti, vilket stundom tjänar till burspråk (se d. o.; jfr Karnap), stundom skjuter tornlikt upp, fyrkantigt, mångkantigt el. runt. E. började användas i den senare medeltiden och blev karakteristisk för renässansen i n. Europa under 1500- och 1600-talen. E. W. Erkko. 1) Juho Heikki E., finsk skald (1849—1906), av tavastländsk bondesläkt, genomgick Jyväskylä seminarium och förvärvade sedermera genom självstudier och resor en gedigen bildning. E. verkade till 1892 som folkskollärare (under kortare tider jämväl som — 827 — — 828 —