ERLACH tidningsman). De sista åren av sitt liv framlevde han som fri skriftställare; 1906 beviljade honom lantdagen en statspension, som han dock aldrig hann komma i åtnjutande av. E. var bäst som naturlyriker. Utan att vara någon starkt särpräglad skaldeindividualitet el. någon formens mästare intar han en betydelsefull plats i den finska litteraturen, icke minst därigenom att han — bortsett från Kivi — var den förste finske skald, som fattade diktandet som ett livskall; han var som lyriker också ojämförligt alstringsrikare än någon av sina föregångare. — E. var genomträngd av liberalismens ljusa framstegstro, humanitetsidéer och sociala rättfärdighetskrav. I sin radikalism var han snarare en fridens än en stridens man, mera uppbyggare än nedrivare. Som tankelyriker och tendensdiktare har han utövat ett starkt inflytande på ungdomen men lyckades ej alltid ge en konstnärligt lödig form åt sina idéer. Han utgav också en rad idédramer, ss. de på Kalevala-motiv uppbyggda »Aino» (1893), »Kullervo» (1895) och »Pohjolan häät« (1902) samt en samling prosaberättelser. Bj. C. 2) Eero E., den föregåendes bror, politiker och tidningsman (1860—1927), en av grundarna av den kulturradikala, finsk-nationella tidn. »Päivälehti» i Helsingfors 1889, dess huvudred. 1890—1902, då han avsattes och året därpå utvisades av Bobrikov. E. överflyttade till Amerika, där han i Brooklyn anlade eget tryckeri och utgav tidn. »Amerikan kaiku». 1905 återvände han till hemlandet, där han inträdde i »Helsingin Sanomat», språkrör för det ungfinska partiet. E. var dess huvudred, med kortare avbrott från 1908. Som representant för borgarståndet var han medl. av lantdagarna 1894^1906 och av enkammaren 1910—18. E., som var en av de ledande krafterna inom sitt parti, var flitigt anlitad i utskottsarbetet inom folkrepresentationen och beklädde 1918—20 olika ministerposter i olika regeringar. A. N-ck. Erkännande, även kallat e g e t e., förklaring av en person, vari han vidgår något för sig ofördelaktigt. Man skiljer mellan e. inför rätta, d. v. s. inför domstol under där anhängig tvist, samt e. utom rätt, alla övriga fall av e., även t. ex. i annan rättegång. E. kan avse ant. sanningen av ett faktum el. riktigheten av ett av motparten framställt anspråk, medgivande. »Känd (erkänd) sak är så god som vittnad» säger 1734 års lag, och på liknande sätt tillmäta andra länders processlagar e. den betydelse, att e. gör vidare bevis ang. det erkända förhållandet överflödigt. Vid e. inför rätta skiljer man mellan: a) e. ss. bevismedel (rättare bevisgrund), svarandepart medgiver ett faktum, vars tillvaro käranden haft att be visa för bifall till sin talan; b) dispositivt e., innebärande förklaring av part, ant. att han vill låta ett visst faktiskt förhållande, för vilket motparten är bevisskyldig, gälla som sant utan bevis, el. att av motparten väckt anspråk helt el. delvis är riktigt. Dispositivt e. kan endast förekomma i mål, däri parterna äga förfoga över tvistemålet, således i vanliga tvistemål, men ej i brottmål, äktenskapsmål el. mål om barns börd. I brottmål är e. alltså endast ett bevismedel, och domstolen prövar obunden av e. fritt dess betydelse i målet. Villkor för ett giltigt e. är, att det skall vara frivilligt, uttryckligt, ej avse något omöjligt el. osant, att den erkännande skall ha nått laga ålder (21 och 15 år för resp, civil- och brottmål), vara vid redig sinnesförfattning och äga personlig kännedom om det erkända. Återkallande av e. har den verkan, att faktum upphör att vara ostridigt. E. är då endast ett bevismedel, och dess beviskraft kan upphävas el. förringas, om den erkännande styrker el. visar sannolika skäl för e:s oriktighet. — E. utom rätta är ant. bevismedel el. disposition. Det kan ha form såväl av ett avtal som en ensidig rättshandling (t. ex. kvitto). Som bevismedel är e. då endast ett indicium, vars beviskraft prövas av domaren i det enskilda fallet. Av särskilt värde äro e. inför en domstol el. vid polisförhör. E. K. E'rlach [-laz], schweizisk adlig ätt, som kan följas tillbaka till 1200-talet och spelat en betydande roll särsk. i Berns historia. Framför allt som krigare ha åtskilliga av dess medl. utmärkt sig. Mest betydande är Hans L u d-wig v. E. (1595—1650). Denne deltog på protestantisk sida i 30-åriga kriget till slaget vid Stadtlohn och därefter i Gustaf II Adolfs polska krig. 1627—38 stod E. i Berns tjänst, deltog därpå i Bernhards av Weimar fälttåg, Universitetsbiblioteket i Erlangen. — 829 — — 8.30 —