ERNST AHLGREN spelet »Der Hulla» (1906), dialogerna »Er-dachte Gespräche» (1921), den självbiografiska romanen »Der schmale Weg zumGlück» (1903), det historiska eposet »Das Kaiserbuch» (1924), essaysamlingen »Der Weg zur Form» (1906) samt de aktuellt polemiska inläggen »Der Zu-sammenbruch des Marxismus» (1918) och »Der Zusammenbruch des deutschen Idealismus» (1920). E. har utvecklats från naturalistisk im-pressionist till sträng nyklassicist. I denna anda har han såväl teoretiskt som praktiskt hävdat den fasta formens vikt. Ej obetydligt har han lärt av den italienska renässansnovellen, varav han gjort talangfulla tolkningar (»Altitalienische Novellen», 2 bd, 1902). I sin avoghet mot den pittoreska detaljen har han experimenterat med till ytterlighet koncentrerade berättelser, som följdriktigt mynnat ut i anekdoten. E:s konst lider ej sällan av teoretiskt spekulativ överbelastning men fängslar genom syftningens allvar. E:s »Gesammelte Schriften» utkommo i 15 bd 1916—22. På sv. föreligga »Valda noveller» (1922), »Dialoger» (1923), »Den smala vägen till lyckan» (1925). — Litt. R. Faesi, »P. E. und die neuklassischen Bestrebungen im Drama» (1913); »P. E. Zu sei-nem 50. Geburtstag hrsg. von W. Mahrholz» (2 Aufl. 1916). A.Bd. Ernst Ahlgren, pseud. för författarinnan Victoria Benedictsson. Ernst av Mansfeld, se M a n s f e 1 d. Erode'ra, se Erosion. Ero'dium, släkte av fam. nävväxter med o. 70 arter i de tempererade bältena, huvudsaki. i Medelhavsområdet. Vilt växande förekommer i Sverige 1 art, se S k a t n ä v a. A. V-e. Eros (lat. Amor), grek, myt., kärleksguden, en av de äldsta gudomligheterna, uppstod enl. Hesiodos (antagl. efter orfisk teologi) efter Chaos, Gaia (och Tartaros) och saknade liksom dessa föräldrar; enl. andra sagor son till Hermes, Ares el. Zeus. E. var den skönaste av gudarna, jämte Himeros (Åtrån) och Pothos (Begäret) Afrodites följesven, med sina pilar gudars och människors betvingare. Hos Home-ros ej nämnd ss. gudomlighet, framträder E. först ss. personifikation hos de eoliska diktarna (Alkaios, Sapfo m. fl.) och blev under 5:e årh. ytterst populär i Aten. Bekant är den roll E. spelar i Platons »Gästabud», där han f. ö. framställes ss. son till Poros (Energien) och Penia (Fattigdomen) och av Sokrates symboliseras ss. människans hjälpare att nå kunskapen om det sköna. E. hade många kultplatser; bland de äldsta voro Thespiai (i Beo-tien) och Parion (vid Hellesponten). I Aten hade han ett altare vid ingången till akademien. I konsten framställes E. först vid slutet av 6:e årh. f. Kr.: ss. gosse, bevingad, med attributen blomma och lyra. De skönaste bildverken av E. förskriva sig från 4:e årh. (be römda statyer av Praxiteles, om vilka vi dock känna föga, och Lysikrates, vasmålningar). E. framställes här ofta ss. bågspännande gosse el. yngling, följeslagare till Dionysos. W. N. Eros. Hellenistisk bronsstatyett. Metropolitan museum, New York. Eros, den innersta av de s. k. småplaneterna mellan de stora planeterna Mars och Ju-piter. E. upptäcktes 1898 av Witt i Berlin. Dess medelavstånd från solen uppgår till !,« jordbaneradier och är alltså mindre än Mars’ medelavstånd (1,52). Men banan har ganska stor excentricitet (0,22), så att E. vid sitt afe-lium (= största solavstånd) ligger på ett avstånd av 1,78 jordbaneradier, således utanför Marsbanan, och vid sitt perihelium (= minsta solavstånd) på ett avstånd av 1,M jordbaneradier från solen. Om E. vid sitt perihelium befinner sig i opposition med solen, så att solen, jorden och E. ligga i en rät linje, kommer E. mycket nära jorden (0,i4 jordbaneradier) — närmare än någon annan himlakropp utom månen (och ev. någon komet) —, och det blir därvid möjligt att med relativt stor noggrannhet bestämma dess avstånd uttryckt i jordradier, och därmed också i absolut mått, t. ex. km. Härmed blir det också möjligt att erhålla avstånden till solen och planeterna i — 839 — — 840 —