EROSIONSBAS samma sätt som alltså e. arbetar endast i vissa partier av flodbädden, så uppträder den också blott under vissa perioder, näml, vid högvattenståndet. Det väsentliga e.-arbetet utföres, då vattenmängden och därmed också vattenkraften är ovanligt stor. Under hela den övriga delen av året arbetar floden huvudsaki. på att bortföra det under högvattnet lösgjorda och delvis i flodbädden hopade materialet. När floden slutl. nått sin av e.-basen betingade e.-terminant, ha alla ojämnheter i flodbädden försvunnit och dalbottnen har genom serpentinisering vidgats till vida dalslätter. Sedan all flod-e., såväl djup- som sido-e., slutförts i ett större område av alla dess floder, återstår som resultat en svagt vågig terräng, det s. k. p ene plan et (se d. o.). Flodens e.-förmåga kan dock ånyo upplivas, genom att e.-basen sänkes, el., vilket medför samma verkan, genom att landytan och därmed flodbädden höjes. Floden börjar då nedskära en ny smal ravinartad dal i den gamla dalens breda botten. Resterna av denna kvarstå som dallister el. e.-t errasser på ömse sidor om den nya djupa dalen. Utom den ovan skildrade ström- el. flod-e. arbetar vattnet vid stranden av större vattensamlingar och främst vid havskusterna som våg-e. el. a b r a s i o n (se d. o.). Även glaciär-isen verkar eroderande (se I s e r o s i o n, även kallad glacial e. el. exaration). Slutl. arbetar vinden på liknande sätt (se Vinderosion). J. F. 2) Med. Med e. menar man vanl. en liten, ytlig sårbildning på en slemhinna. E. uppkommer ofta vid katarrer i slemhinnor, katarral e., vid blödningar i ytliga slemhinnelager, hä-morragisk e., el. genom någon mekanisk skadegörelse av slemhinnan. Även små, ytliga hudsår benämnas ofta e. Man talar t. ex. om e. vid skrubbsår, e. till följd av rivning med naglarna vid klåda o. s. v. Här är dock beteckningen e x k o r i a t i o n (se d. o.) mera på sin plats. T. H-n. Erosionsbas, Erosionsterrass, Erosionster-minant, se Erosion. Ero'ter äro ett slags mångfaldigande av Eros som kärleksgud; amoriner och cupi-d o n e r beteckna ung. detsamma. Under hellenistisk och romersk tid uppträda dessa e. ofta i diktningen och konsten som barngestalter, vanl. bevingade och i grupper, lekande el. i vardagliga sysselsättningar (berömd framställning å en målad fris i Vettiernas hus, Pompeji; bild se Amoriner), slutl. också rent dekorativt, t. o. m. å sarkofager. Även i nyare tid ha med sådana ämnen som »Venus’ födelse» och »Galateas triumf» utmärkta erotframställningar förekommit, t. ex. i målningar av Rafael och Boucher. Barnfiguren brukades i sht i barockens och 1700-talets skulptur rent dekorativt som putto (se bild vid art. B o u c h a r-d o n, sp. 828). Änglagestalter hade också ofta en liknande funktion som dessa putti. E. W. Eroti'k (till E r o s), mera flyktigt el. ytligt kärleksliv, älskog; kärleksdiktning. E r o't i -k e r, person av erotisk läggning; kärleks-skald. — E r o't i s k, kärleks-, älskogs-; sinnligt lagd. Ero'tika (lat. ero'tica, av grek, erotika', plur. av erotiko'n, som hör till kärleken, er os), samling av slipprig litteratur. — Litt.: H. Hayn & A. N. Gotendorf, »Bibliotheca ger-manorum erotica & curiosa» (3 Aufl., 8 bd, 1912—14). W.N. Eroto'kritos. Bland alstren av den diktning, som under 1500- och 1600-talen växte upp på Kreta på basis av den bysantinska folkdiktningen (se Bysantinsk litteratur, sp. 526) och det kulturella inflytandet från Västerlandet, särsk. Venedig, är den episkt-roman-tiska dikten E. på 11,000 politiska vers den förnämsta. E. är berättelsen om den unge hjälten E. och hans kärlek till kungadottern Arethusa. Den är trol. författad av Vitzentzos Kornaros vid mitten av 1600-talet Bäst utg. av Stefanos Xanthudides (1915). Lm. Erotomani', psykiatr., särsk. i äldre litteratur, beteckning för paranoida sjukdomstillstånd, där den sjuke anser sig vara föremål för någon — ofta honom personligen obekant — individs kärlek samt av denna grund utsätter vederbörande för en ihärdig uppvaktning. Även en överdrivet stark inriktning mot sexuella upplevelser, särsk. om dessa taga abnorma former (t. ex. fetischism, se d. o.), har betecknats ss. e. S-m. Erpe'nius, Thomas, nederländsk orientalist (1584—1624), 1613 prof, i orientaliska språk i Leiden, där han inrättade ett tryckeri med arabiska, hebreiska, syriska och etiopiska stilar och i rask följd utgav en mängd arbeten, däribland: »Grammatica arabica» (1613'i, »Lexicon arabicum» (1616), »Grammatica he-braica generalis» (1621) och »Historia sara-cenia G. Elmacini arab, et lat.» (1625). Genom sina läroböcker blev E. av stor betydelse för återupplivandet av de orientaliska språkens studium. G. O-r. Erra'ntia. I äldre djursystem särskilde man inom borstmaskarna två underordn., E., fritt simmande på rov levande former, och Seden-ta'ria, fastsittande, i rör levande växt- el. de-tritusätande former. H. W. — 843 — — 844 —