ERUPTIVA BERGARTER är sedan 1765 fideikommiss inom släkten af Petersens. Th. P. Erstaviken, vik av Östersjön s. om Saltsjöbaden; utgör Ingaröfjärdens forts, mot n. v. Ersta villastad, se S t u r e b y. Ersättning, jur., vad som gives i gengäld för något, vederlag, skadestånd, betalning särsk. för utfört uppdrag el. havda utlägg. Ersättningsplats upprättas vid arméfördelningarna i samband med strid men även eljest vid behov, för att på ett smidigt sätt tillgodose det omedelbara underhållet. E. ordnas vanl. 8—10 km. bakom stridsfronten, och där avhämta trupperna ammunition, livsmedel, krigsmateriel m. m. samt avlämna sårade, sjuka, fångar, skadade hästar och materiel. E. O. B. Ersättningsreserven utgöres inom den sv. härordningen av vapenföra värnpliktiga, vilka ej uttagits till linjetjänst. De till e. uttagna fullgöra sin fredstjänstgöring i en följd och utföra därunder yrkes- och handräcknings-tjänst vid truppförbanden för alt härigenom möjliggöra ett mera oslört arbete vid utbildning av de till linjetjänst uttagna. Vid mobilisering ingå e:s värnpliktiga i depåerna för att efter utbildning kunna ersätta avgången vid fälthären el. för uppsättandet av nya förband. E. O. B. Ersättningsskola, namn på dels s. k. mindre fortsättningsskola, dels på r e-p et i t io nss k ol a, den förra avsedd för minderåriga, som avgått från mindre folkskola och på gr. av bristande förkunskaper el. av annan anledning ej kunna hänvisas till den eg. fortsättningsskolan, den senare avsedd för minderåriga, som avgått från eg. folkskola utan att erhålla fullständigt avgångsbetyg. Föreskriven minimiavlöning är lägre för lärare i e. än i fortsättningsskola (se d. o.). N. Lhl. Ersättningstrupper kallas stundom vid depå (se d. o.) organiserade och utbildade trupper. Jfr Ersättningsreserven. Ertebölle-kulturen, den efter en fyndplats vid Limfjorden i Aalborg Amt givna benämningen på den skandinaviska motsvarigheten till Västeuropas campignien (se d. o.). För E. anses dock åkerbruket ha varit helt okänt, jakt och fiske enda näringsgrenarna. Kännedomen om E. är framförallt hämtad från i Danmark undersökta boplatser (se Boplats), stundom belägna vid insjöar men vanl. vid den forna strandlinjen för Litorina-och Tapes-haven (se d. o.) under deras maxi-mistånd. Boplatser med sistnämnda läge visa anhopningar, till övervägande del skal efter ätbara musslor och snäckor (se K ö k k e n-m ö d d i n g). E. dateras av O. Montelius till tiden 5000—4000 f. Kr. Möjl. fortlever den dock under yngre stenåldern. Från denna tid förekomma i varje fall kökkenmöddingar med yngre redskapsformer. — Litt.: »Affaldsdynger fra Stenalderen i Danmark» (1900); O. Ryd-beck, »Stenåldershavets nivåförändringar och Nordens äldsta bebyggelse» (i »Kungl. humanistiska vetenskapssamfundets årsberättelse», 1927—28). G. Em. Ertel, Jean Paul, tysk tonsättare, musiklärare och musikkritiker (f. 1865), 1897—1905 red. för »Deutsche Musikerzeitung». E. har komponerat operor, symfonin »Harald», symfoniska dikter, kammarmusik, en konsert för soloviolin, orgelsaker, sånger m. m. [F. S-/.] E'rtholmene, ögrupp 18 km. n. ö. om Bornholm, tillhörande Danmark; 0,34 kvkm., 126 inv. (1925), huvudsaki. fiskare; består av Christiansö (Kristiansö, förr Kirkeholmen), Frederiksö, Græsholmen och Tat. 1684 byggdes på Christiansö en fästning, som nedlades 1863. E. är statsegendom och administreras av marinministeriet. J. C. Erudition [-jb'n] (lat. erudi'tio, till erudi're, befria från råhet, till rudis, rå, okunnig), i sht förr: lärd bildning, lärdom. Eruption [-jo'n] (lat. eru'ptio, till eru'm-pere, bryta ut), utbrott, i sht om vulkaner. — E r u p t i'v, som hänför sig till eruption, eruptions-, vulkanisk, framför allt om bergarter. Eruptionsspricka, geol., spricka i jordskorpan, bildad ant. genom en tektonisk process, en förkastning, el. på vulkanisk väg, genom vilken glödande, flytande bergarter bana sig väg till jordytan. K. A. G. Eruptionsstadium, med., det skede av vissa sjukdomar, då symtom från huden framträda. Erupti'va bergarter, geol., är oftast en gemensam benämning på alla bergarter, som bildats genom stelning, övergång från flytande till fast form under avkylning, av en glödflytande magma. Benämningen stelnad el. magmatisk skulle vara mera logisk, då e. b., i den betydelse termen nu fått, även innefatta djupbergarter, som stelnat på större djup och aldrig nått fram till jordytan el. inträngt i andra bergarter. — Bifogade tabella-riska översikt visar bergarternas struktur, som har ett nära samband med deras bildningssätt (se Bergart, sp. 657) och deras kemiska sammansättning. Allt efter magmans ursprungliga kemiska sammansättning, mer el. mindre kiselsyre-rik och sur el. kiselsyrefattig och basisk, utbildas de olika bergarterna mineralogiskt olika efter de förhållanden, under vilka de stelnat. De på kiselsyra rika bergarterna bli sura och ljusa till färgen med fältspater och kvarts som huvudbeståndsdelar, medan i de kiselsyrefattiga — 849 — — 850 —