ERUPTIVBRECCIA Översikt över de viktigaste eruptiva bergarterna. [-Bildnings-sätt-] {+Bildnings- sätt+} Struktur Mineralogisk sammansättning Ljusa mineral, framför allt fältspaterna, överväga (eller uppväga) de mörka Mörka mineral överväga Mörka mine-raluteslutande Granitgruppen Syenit-gruppen Diorit-gruppen Gabbro-gruppen Peridotit-gruppen Djupbergarter Kornig Granit (med kvarts) Syenit (utan kvarts) Diorit (utan kvarts) Gabbro Dolerit (småkornig) Peridotit (olivinsten) Hornblände-sten Pyroxenit [-Gångbergarter-] {+Gång- bergarter+} Kornig, porfyrisk Granitporfyr (med kvarts) Syenitporfyr (utan kvarts) Dioritporfyr (utan kvarts) [-Gabbro-porfyr-] {+Gabbro- porfyr+} Diabas Gångar och täcken (äldre) Porfyrisk med tät (felsitisk) grundmassa [-Kvarts-porfyr Alkali-porfyrer-] {+Kvarts- porfyr Alkali- porfyrer+} (rombporfyr) Porfyrit Melafyr Pikrit (Kimbertit) Gångar och täcken (yngre) Tät Liparit Ryolit Trakyt Andesit Basalt Glasig Obsidian Pechsten Pimpsten Basaltglas bergarterna de basiska mörka mineralen, pyroxe-ner, amfiboler, biotit och olivin, överväga. — Efter de ingående mineralens kemiska beskaffenhet har man benämnt de ljusa kiselsyrerika bergarterna s a 1 i s k a (sammandragning av de kemiska tecknen Si och Al för silicium och aluminium) och de mörka, kiselsyrefattiga b. femi ska (av Fe och Mg, tecken för järn och magnesium). Man har också indelat e. b. efter deras innehåll av alkalier och kalk i alkali-kalkbergarter och alkalibergar-t e r; de förra innehålla företrädesvis kalkhal-tiga fältspater (se d. o.), övervägande plagio-klas, medan de senare innehålla endast alkali-fältspater (ortoklas och albit) samt därjämte nefelin och leucit. I tab. framställas de olika grupperna av e. b. efter deras allmänna kemiska karaktär. — Bland djupbergarterna, även kallade abyssiska, betecknas de sura som graniter, de intermediära som syeniter, dioriter etc. samt de basiska som essexiter, gabbro etc., medan ultrabasiska b. äro peridotiter etc. — Gångbergarterna ha i allm. porfyrisk struktur och benämnas efter de djupbergarter, med vilka de stå i förbindelse; i allm. äro gångbergarter av mera sur beskaffenhet porfyriskt utbildade med of tast de sura mineralen som strökorn, kvarts-porfyr och fältspatporfyr. De basiska gångbergarterna ha i allm. tät struktur, ss. basalt. K. A. G. EruptFvbreccia [-bre'ca], geol., se B r e c c i a. Ervalla, s:n i Fellingsbro hd, Örebro län, n. om Örebro; 70,n kvkm., därav 68,10 kvkm. land; 1,654 inv. (1931; 24 inv. pr kvkm.); 29,34 kvkm. odlad jord (1927; 43,1 % av landarealen), 29,3# kvkm. skogs- och hagmark. — Pastorat: Näsby och E., Fellingsbro kontrakt, Västerås stift. T. Am. Ervalla hus, nu riven 1500-talsborg i Ervalla socken. Ritning från 1761. — 851 — — 852 —