ESHER mandragning, ökad körtelsekretion och ökad tarmperistaltik. E. ger med syror kristalliserande salter, av vilka sulfatet och salicylatet användas vid ögonsjukdomar och i veterinärpraktiken (kolik hos hästar). Pilgiftet curares (se d. o.) förlamande verkningar upphävas av e. Lj. Esher [i'Ja], Reginald Baliol Brett, Viscount E., engelsk politiker (f. 1852), 1880— 85 liberal medl. av underhuset, efter 1899 pär, 1901 viceguvernör i Windsor Castle, 1895— 1902 ständig understatssekreterare i ministeriet för allmänna arbeten, 1903—04 ordf, i en kommission för omorganisering av krigsmini-steriet, 1905 ständig medl. av riksförsvars-kommissionen. 1922 framlade E. ss. medl. i Nat. förbis avrustningskommission ett förslag till internationell rustningsminskning. E. är förf, till bl. a. »The tragedy of Kitchener» (1921). P.Dhl. Eska'der (fra. escadre, av ital. scadra, eg.: fyrkant; jfr Kader och Skvadron), strategiskt förband omfattande ett icke fixerat antal stridsfartyg. E. står under befäl av kommendör el. flaggman, e.-chef, vilken till sitt förfogande vanl. har en stab bestående av en el. flera flaggadjutanter, ingenjör, intendent och läkare. I stormaktsmarinerna sammanföras vanl. två divisioner slagskepp (kryssare) till en e. E. H.; H. S-k. Eskamote'ra (fra. escamoter), genom task-spelarkonster förflytta, trolla (fram el. bort). Eskapa'd (fra. estapad-e), tillfällig kortare rymning, lättsinnigt upptåg; i plur.: snedsprång o. d. Eska'rp (fra. escarpe), inre gravsluttningen av en befästnings stormgrav. Vid befästningar i jord lägges e. i jordens naturliga lutning samt förses med stormhinder, ss. järntråds-nät o. d. A. W. G. Eskatologi' (grek, ta e'schata, de yttersta tingen, och logos, lära), religionshistorisk term för föreställningar om världens undergång, en kommande världsdom och en ny världs uppkomst. — Redan hos de primitiva folken förekomma ofta föreställningar om jordens undergång och en ny världs tillblivelse, ehuru det ofta är svårt att avgöra, i vad mån dessa föreställningar äro lån från högre stående religioner, framför allt kristendomen och buddismen. På Andamanerna, en ögrupp i Indiska oceanen, tro infödingarna, att jorden, som de tänka sig såsom en flat ö, vilande på ett siort palmträd, en gång i tidernas slut skall skakas av en väldig jordbävning, som rycker undan palmträdet, varefter jorden kantrar. Alla levande omkomma och byta plats med de dödas andar; en ny jord uppkommer, där all sjukdom och allt lidande är okänt och där de avlidnas andar sedan leva lyckligt. Många av Nordamerikas indianstammar, framför allt al-gonkin- och irokesindianerna, ha även föreställningar om jordens undergång genom eld el. stora vattenöversvämningar; några människor räddas dock alltid undan och giva upphov åt ett nytt, lyckligt människosläkte. Hos eskimåerna på Grönland funnos redan vid de första kristna missionärernas ankomst starkt utvecklade föreställningar om jordens undergång genom väldiga naturkatastrofer. När tiden är inne, mista solen och månen sitt sken, himlen störtar ned och krossar allt i sitt fall. Även andra föreställningar om jordens undergång finnas hos dem, ss. att jorden brister el. översvämmas av havets vattenmassor, så att alla människor drunkna. Under alla omständigheter räddas några människor, som ge upphov åt ett nytt människosläkte. Hos de gamla nordborna voro föreställningarna om världens undergång synnerligen utvecklade, och flera föreställningskedjor funnos sida vid sida. Enl. den ena, som har sitt fullödigaste uttryck i Vaftrudnismal 44—45, går jorden under genom mörker och köld. Först komma tre svåra vintrar utan någon sommar emellan, därefter följer den mäktiga fimbul-vintern, som tillintetgör allt levande. Endast två människor, Lif och Liftrasir, som ligga gömda i Hoddmimis ek och leva av morgonens dagg, räddas undan till livet, och från dem stammar det nya människosläktet, som lever lyckligare än det gamla. En annan föreställning, som bl. a. finnes i Voluspa, är, att jorden sjunker i havet; samma föreställning kan spåras på Jylland, Orkneyöarna och Nordsjökusterna, över huvud i sådana trakter, där man känner havets hotande makt. Den viktigaste föreställningen var världens undergång genom eld, som förekommer på flera ställen i Eddan och där förknippas med gudarnas undergång, ragnarok. Den stora katastrofen föregås av en väldig gudakamp; i denna kämpar Odin med Fenrisulven och uppslukas av denne men hämnas av Vidar, som ställer sig i odjurets gap och stöter sin klinga i dess hjärta. Frej och Surt döda varandra i envig, och Tor dräper Mid-gårdsormen men dör själv av det etter, som denna sprutat över honom. Till slut brister himlens järnvalv, och hela världen råkar i brand och går under. De gudar, som icke deltagit i kampen, överleva ragnarök, och en ny himmel och en ny jord uppstå. — Föreställningen om en världsbrand är vitt utbredd och förekommer bl. a. hos indierna, perserna och grekerna. — 867 — — 868 —