ESKATOLOGI Bland de antika religionerna voro de eskatologiska föreställningarna mest utvecklade i den gammalpersiska religionen, som på denna punkt övat ett djupgående inflytande på andra religioner, framför allt senjudendomen och islam. Enl. den avestiska kosmologien och e. omfattade hela världsförloppet 12,000 år, fördelade på 4 perioder om 3,000 år vardera. Under den l:a perioden levde de goda och onda andemakterna, Ahuramazda och Angra Mainyu, sida vid sida, samlande sina krafter till den stora avgörelsen. Under den 2:a perioden började kampen i andevärlden, och de onda makterna med Angra Mainyu i spetsen störtades till helvetet. I början av 3:e perioden skapades världen och människorna, och dessa senare inträdde i kampen. Den sista perioden inledes med profeten Zarathustras födelse, och den sista avgörande striden börjas. Efter 1,000 år födes på ett övernaturligt sätt av Zarathustras säd den förste store världsfrälsaren, saosjyant; hans namn betyder »den som kommer fromheten att förökas». Efter ytterligare 1,000 år födes en ny frälsare, »han som kommer bönen att förökas». När åter 1,000 år äro gångna och tiden är utlupen, födes den siste frälsaren, »fromhetens lovprisare», även kallad »han som åstadkommer uppståndelsen». Han väcker näml, alla avlidna människor till nytt liv, och den stora reningen och fulländningen inträder. En meteor faller ned från himlen och gjutes ss. smält metall över jorden. För de fromma kännes den som ljum mjölk, men de onda pinas svårligen i den. Den renar emellertid alla från deras synder utom de människor, som redan här på jorden blivit djävlarnas likar. De frälsta människorna samlas kring Saosjyant och få av honom odödlighetens dryck. Till slut står den avgörande drabbningen mellan andemakterna: de onda fly ned till helvetet, där de förintas i den glödande metallen. Denna renar jorden och helvetet från allt ont, och på den nya jorden leva så människorna för evigt saliga. Den muhammedanska e. är starkt påverkad av judiska, kristna och parsistiska element men uppvisar även flera självständiga drag. Tidernas ände och domens dag, vars ankomst endast Allah känner, föregås av märkliga tecken i himmel och på jord. Allahs utsände, mahdin, upprättar ett tusenårigt rike på jorden, i vilket rättfärdighet härskar. Även Antikrist, ad-Dajjål, uppträder men besegras av Jesus, som då blivit muhammedan. Till slut blåser ängeln Isråfil i sin trumpet, vid vars ljud hela skapelsen darrar. Vid den andra trumpetstöten dö alla skapade varelser men återuppstå igen vid den tredje stöten. Gud själv sätter sig på sin tron, omgiven av änglarnas skara; människorna ledas fram inför honom, deras gärningar vägas på en våg, och den ängel, som vakat över dem under livet, avgiver sin räkenskap. Till slut måste alla gå över bron as-Sirat, som är finare än ett hårstrå och skarpare än en svärdsegg och som leder över helvetets djup till paradiset. För den fromme kännes den bred och trygg, men den ogud-aktige störtar från den ned i helvetet. Även i muhammedanismen tror man, att efter domens slut uppstår en ny himmel och en ny jord. — Litt.: L. Marillier, »La survivance de l’åme et 1’idée de justice chez les peuples non-civilisés» (1893); J. B. Rüling, »Beiträge zur Eschatho-logie des Islams» (1895); N. Söderblom, »La vie future d’après le mazdéisme» (1901); P. Herrmann, »Nordische Mythologie» (1903); D. B. Macdonald, »Development of Muslim theology» (s. å). Efr.B. E. i judendom och kristendom. 1) Israel. Tron på Jahves underbara hjälp i alla strider och trångmål var ett grunddrag i de israelitiska stammarnas religion. I svåra tider såg man fram mot en »Jahves dag», då Gud uppenbarade sig i en förintande dom över Israels fiender. Denna teofani utmålades i de starkaste färger som en naturkatastrof, en fasansfull förödelse, som drabbade Guds och hans folks vedersakare; för Israel däremot upprann efter en sådan »Jahves dag» en lyckotid med segerfröjd och allmän blomst-ring. Under kungatiden tycks denna förväntan speciellt ha knutits till den stora nyårsfesten (»tronbestigningsfesten»), då man i kultdramat firade Guds seger över kaosmakterna, världens nyskapelse och förnyelsen av förbundet mellan Jahve och Israel. — Mot detta folkliga och officiella förlitande på »Jahves dag» uppträdde de stora domsprofeterna, som förkunnade, att Guds skydd och hjälp var beroende av folkets lydnad mot hans heliga vilja, och att på gr. av Israels synder Jahve kom att störta sitt folk i fördärv: »Jahves dag är icke ljus utan mörker»! (Am. 5:18). Under de förfärliga inre kriser och politiska olyckor, som hemsökte och till slut förstörde de två rikena, slog den övertygelsen rot, att Jahve efter straffets fullbordande skulle återställa sitt folk el. åtminstone en »kvarleva», och nu i större lycka och härlighet än någonsin förut. Allmänorientaliska ideal och förväntningar om ett paradistillstånd och ett gudabarn tycks ha blandat sig in i den israelitiska e. (Jes. 9:11). — 2) Den äldre judendomen. Under exilen och de följande årh. var hoppet om det underbara återställandet nerven i den judiska religionen. Med anledning av Kyros’ segertåg mot Babylon för — 869 — — 870 —