ESKIL 1886 påträffades i en åker vid E. prästgård en samling bronsföremål från bronsålderns slut, bl. a. en stor, rund, genombruten skiva samt betsel och seltygsprydnader för två häs- En del av fyndet från Eskelhem. tar. Man har antagit, att hästarna dragit en kultvagn, på vars tistelstång den runda skivan, solens symbol, varit upphängd. Det ena bets-lets munbett är lagat med järn, det tidigaste exemplet från vårt land på järnets användning som nyttometall. P. E. O. Esker, geol., eng. term för rullstensås (se d. o.), någon gång använd också i Sverige och Tyskland. K. A. G. Eski (turk.), gammal, antik, utsliten; i ordnamn ss. Eski-schehir, gamla staden, Eski Misr, gamla Kairo. G. Rqt. Eskil, Södermanlands skyddshelgon, omtalas tidigast i Ailnoths legend om Knut den helige; namnet möter på 1100-talet i liturgiska’källor. Legenden om E. härrör från betydligt senare tid. Enl. denna kom E. med S:t Sigfrid (se denne) från England till Sverige, där han vistades vid Fors (nära Eskilstuna) och under Inges regering ostört fick fullfölja sin omvändelseverksamhet, men när hedendomen med Blot-Sven vann makten, dödades E., då han ville hindra en offerfest nära det senare domi- nikanklostret vid Strängnäs och blev begraven i Tuna, som därav fick namnet Eskilstuna. E. vördades ss. stiftets förste biskop och ss. martyr. Vid medeltidens slut kan dyrkan av E. utom i Sverige spåras även i Danmark men synes eljest mest ha inskränkt sig till birgittin-kloster. Rimofficiet för hans festdagar (^/o, ala, 8/io) tillskrives biskop Brynolf Algotsson i Skara. T. S-d. Eskil, ärkebiskop av Lund (d. 1181), tillhörde Trundsönernas mäktiga ätt och fick sin grundläggande uppfostran i Sachsland. Han nämnes 1133 ss. domprost i Lund, blev 1134 biskop av Roskilde och lyckades efter strid med biskop Rig av Slesvig 1138 komma i besittning av den nordiska ärkebiskopsstolen i Lund. I slutet av 1150-talet mottog han värdigheten av påvlig legat och upphöjdes vid upprättandet av ärkebiskopsdömet i Uppsala 1164 till Sveriges primas. — E. var en utpräglad representant för sin samtids gregorianskt-bern-hardinska kyrkoideal. Det låg för honom i den av Gud skapade världsordningens princip, att den allmänneliga, supernationellt inriktade kyrkan skulle vara ledande även inom det världsliga samhället. Denna uppfattning, uppburen av E:s höga intelligens och stridbara sinne, förde honom i ständigt motsatsförhållande till innehavarna av den världsliga makten i Danmark. Kampen mot dem blev för E. en kamp för kyrkans frihet. Redan som biskop av Roa-kilde bekämpade han Erik Emune (d. 1137) öch såg i mordet på denne en Guds skickelse. Mot Sven Grate (d. 1157) och Valdemar 1 (d. 1182) fortsatte han kampen. Den förre stötte han från tronen. Den stora kyrkliga schismen under den senare tvang E. i landsflykt 1161. Han vistades därunder i det heliga landet, Italien och Frankrike; först 1167 kunde han med stöd av påven Alexander III vända tillbaka. Tidigare hade E. skarpt motsatt sig helgonförklaringen av Knut Lavard, Valdemar I:s fader. Priset för E:s återvändande var helgonförklaringen 1170. För den nordiska kyrkans allmänna organisation blev E:s archiepiskopat grundläggande. Ännu in i 1150-talet lydde Norden i sin helhet under Lund. Genom en påvlig bulla 1154, förberedd av kardinalbiskopen Nicolaus’ av Alba-no mission de närmast föregående åren, konstituerades ett särsk. norskt ärkebiskopsdöme med säte i Trondhjem. 1164 följde, efter förhandlingar mellan E. och påvestolen, upprättandet av ärkebiskopsdömet Uppsala. E. vigde den förste sv. ärkebiskopen, cisterciensmun-ken Stefan, i domkyrkan i Sens i, Frankrike, och påven, närvarande vid tillfället, förördna-de, att Stefan och hans efterträdare i all fram- — 873 — — 874 — S :t Eskil. Orkesta kyrka. Uppland.