ESKIMÅER tyngre stötharpunen, som brukas vid isjakt, dels den lättare harpunen, försedd med sim-blåsa och som slungas med spjutslungare (kastträ, se d. o.), vilken ger harpunen bättre fart. Dessa spjutslungare äro av olika typer men kända överallt inom e:s område. Den lätta harpunen användes tillsammans med lansen, varmed djuret slutgiltigt dödas, i ka-jaken. Som nämnts är hundsläden, vilken är av olika typ hos central- och väst-e., det viktigaste fortskaffningsmedlet vid isjakterna. Vid jakten till havs är kajaken i allm. viktigast. Denna utomordentliga farkost består av en ställning av lätta drivvedsspjälor, överdragna med sälskinn, och däck ad så när som på en öppning tillräckligt stor för roddaren att ta plats i. Denna öppning slutes hermetiskt genom särskilda anordningar, varför kajaken förblir fullständigt vattentät, även om den stjälper. Harpun och harpunlina äro fästa utanpå kajaken. Denna framdrives vanl. med dubbel paddel, i yttersta västern också med enkla paddlar. Där användas även tvåsitsiga kaja-ker vid jakt på val. Den öppna båten, umiak, är större och kan rymma flera personer. Den är särsk. välbyggd och användbar vid Berings sund, där man från umiaken bedriver valfisk-och valrossjakt, medan den hos ost-e. huvudsaki. nyttjas till transportfartyg och kallas kvinnobåt. Under vintrarna beredas skinn och tillverkas redskap. Skinnen skrapas med ulun, kvinnokniven, valkas el. tuggas och mjukas upp i urin, vilken man därför bevarar för detta ändamål. Man syr med bennålar och sen-tråd. E. göra eld ant. genom att slå flinta och svavelkisstycken samman el. genom drillning med trä. Själva drillningen sker med hjälp av en båge (se Eld). — Givetvis är e:s föda så gott som uteslutande animalisk, men de söka dock insamla gräs- och tångarter o. d. och förtära gärna innehållet i renarnas mage. Kött och fisk kokas vanl., men späck ätes gärna rått, och man tycker om att låta lax- och säl-kött övergå i en viss grad av förruttnelse, innan det förtäres. Fast social organisation med hövding el. klanväsen finnes icke hos e., om man undantar Alaska, där indianinflytandet varit starkt. Här höllo e. slavar och utkämpade krig. Eljest äro de i regel fredliga. Dråp och smärre fejder äro dock vanliga bland central-e., särsk. vid trätor om trålarna och kvinnorna. Främlingar och stamfränder mottagas gästfritt. Att de ankommande hälsas med örfilar är ej tecken på ovänskap, utan en gammal sed. E. hälsa vanl. eljest genom att lukta på varandra, d. v. s. genom att gnida näsorna. — Medl. av samma läger jaga och fiska gemensamt, och det råder,’ ss. fallet är hos många primitiva folk, en utpräglad kommunism. Spår av moderrätt finnas, men faderrätt är regel. Hos väst- och central-e. finnas ett slags klubbhus, hos de senare av snö, där männen samlas, arbeta, leka och hålla sina fester. Dessa församlingshus kallades på Alaska qacce, vilket ords motsvarighet är känt även här och var på Grönland. Här uppträder också schamanen el. medicinmannen, angakok, vilken försätter sig i trance och med andarnas hjälp botar sjuka samt i övrigt skyddar de andra från olyckor. Varje väsen har en andeavbild, och dessa andar gäller det för anga-kokken att behärska. I Alaska använda anga-kokkerna masker av trä. Lädermasker förekomma även. Angakokken menas under tran-cen ha tillträde till de båda dödsrikena, ett himmelskt, dit blott vissa, särsk. kvalificerade avlidna komma, dels ett underjordiskt, där bl. a. demoner bo. Vägen till dödsriket är svår och farlig. Där, liksom på många andra områden, behövs medicinmannens hjälp. Hos e. finnas också en mängd tabu-föreskrifter. I ö. begravas de döda under stenhögar, men i v. förekommer plattformsbegravning. — E. ha en betydande skatt av myter, sagor och sånger. Många av dessa ha i nyare tid upptecknats av forskare. Myter om syskonparet solen och månen och om männskornas härstamning från hundar finnas hos alla e. Myter liknande den sistn. förekomma också hos aino (se d. o.) i n. Japan, och man har i namnlikheten med inuit också velat se ett samband med detta folk. Myterna tyda också på e:s ursprung från v., från trakten av Berings sund. Grönländarna ha en sägen om en havsgudinna, som från djupet sänder djuren upp till ytan; när jaktbytet tryter, måste medicinmannen ned till havs för att beveka henne att fortsätta. I grönländska sägner talas ofta om inlandsfolk, vilkas språk e. ej förstodo och med vilka de ofta levde på spänd fot. Vi ha sannolikt däri att se minnen från den tid, då även dessa e. levde i Nordamerika med indianerna till grannar. E. ha en ej ringa konstnärlig begåvning och ha med smak prytt sina kläder och redskap. I Alaska utföra de naturalistiska snide-rier och figurristningar på benföremål, vilka kunna sägas vara ett slags bildskrift. Både grönländare och central-e. teckna el. snida kartor, vilka framställa land- el. kuststräckor och äro synnerligen goda. E. roa sig också med olika lekar och spel, bland vilka kan nämnas ett, som består i att medelst en käpp söka fånga ett stycke ben med bål i. Liknande föremål äro kända också från det paleolitiska Europa. — Språket är som nämnts mycket likartat från Grönland till Alaska. Dess släktskap — 883 — — 884 —