ESLÖV med andra är ej avgjord. Det är polysyntetiskt, införlivande, i det satsdelarna liksom i många indianspråk indragas i verbet. E. torde, grönländarna inbegripna, räkna mellan 35,000 och 40,000 individer. — Litt.: D. Cranz, »Historie von Grönland» (1765; sv. övers. 1769—70); C. F. Hall, »Arctic researches and life among the Esquimaux» (1864); H. Klutschak, »Als Eskimo unter den Eskimos» (1881); H. J. Rink, »The Eskimo tribes» (1887—91); F. Boas, »The central Eskimo» (1888); F. Nansen, »Eskimå-lif» (1891); E. W. Nelson, »The Eskimo of Baffin land on Hudson bay» (1901—07); H. P. Steensby, »Om Eskimokulturens Oprindelse» (1905); K. Rasmussen, »Nye Mennesker» (s. å.), »Under Nordenvindens svöbe» (1906) m. fl.; S. K. Hutton, »Among the Eskimos of Labrador» (1912); W. Thalbitzer, »Grönlandske Sagn om Eskimoernes Fortid» (1913), »The Ammas-salik Eskimo» (1914—22). G. B-r. Mission. Den förste e.-missionären var norrmannen Hans Egede (se denne), som på 1700-talet verkade på Grönland och vars verksamhet fortsatts av danska kyrkan. 1773—1900 verkade här även Evang. brödraförsamlingen från Herrnhut, vilken sedan slutet av 1700-talet likaledes missionerat på Labrador. På Alaska har den amerikanska grenen av Evang. brödraförsamlingen drivit mission sedan 1885. Här verka även amerikanska presbyterianer, kväkare, jesuiter m. fl. E. äro till större delen åtm. formellt kristnade. Jfr Grönland, mission. S.N. Eskimå'hundar, se Hundraser. Eski-Schekir. 1) Vilajet i Turkiet, n. v. om Angöra; 13,335 kvkm.; 154,195 inv. (1927). — 2) Huvudstad i vilajetet E.; 32,103 inv. (1927). Från E., som ligger vid Bagdadbanan, utgår järnvägen till Angöra och Kaisarije. I stadens närhet finnas sjöskumsgruvor. J. C. E'skola, Pentti Eelis, finsk geolog och mineralog (f. 1883), fil. d:r 1916, docent i petrologi s. å., prof, i geologi och mineralogi 1924, allt vid Helsingfors univ. E:s förnämsta arbeten röra trakten kring Orijärvi koppargruva i s. v. Finland, där han ingående behandlat såväl bergarternas beskaffenhet och bildning som deras kemiska och mineralogiska sammansättning. E. har, under samarbete med andra fackmän, utg. 3 uppl. av W. Ramsay, »Geologiens grunder» (1931). K. A. G. Esko'rt (av fra. escorte, av ital. scorta, till scorgere, ledsaga), betäckning, skydd, bevakning; till dylikt el. till hedersbevisning avsedd trupp el. örlogsfartyg. Verb: eskortera. Jfr Konvoj. Eskula'p (se A s k 1 e p i o s), var under 1700-talet i sv. den vanl. formen för guden Asklepios; numera nästan blott skämtsamt: läkare. EskuletFn, en dioxikumarin (se K u m a -rin), som förekommer i frön av Eupho'rbia lathy'ris, i roten av Brunfe'lsia Hopea'na (en solanacé) samt i barken av hästkastanjen, i denna senare som glykosiden eskulin (se d. o.). Wk. Eskuli'n, en glykosid ur hästkastanjens bark, som vid nedklyvning ger bl. a. eskuletin (se d. o.). E., som i lösning är starkt fluorescerande, absorberar höggradigt ultraviolett ljus och användes därför ss. skydd mot solbränna (i salva) samt ss. understödjande ljusbehandlingen vid lupus. Tekniskt brukas e. i fotografien ss. filter för absorption av ultraviolett ljus. Wk. Esla'va (Eslaba), Miguel H i 1 a r i o n, spansk tonsättare (1807—78), kapellmästare vid metropolitankyrkan i Sevilla 1832, drottning Isabellas hovkapellmästare 1844; undervisade i musikteori vid konservatoriet i Madrid och komponerade kyrkomusik samt 3 operor, skrev teoretiska läroböcker men är särsk. bekant för sina ed. av äldre spansk musik: »Museo organico espanol» och »Lira sacro-hispana». E. A. Eslöv (till genit. av ett personnamn och ett fda., fsv. lef, arvegods), stad i n. delen av Mal- GENERALSTABENS LITOGR. ANSTALT — 885 — — 886 — ESLÖV Skala. F 50000