ESPARTERO här och där på ängsmarker i s. och mellersta Sverige till Stockholm. E. är en utmärkt foderväxt på kalkhaltig jordmån och odlades tidigare ganska mycket i Sverige. A. V-e. Esparsett, Onobrychis sativa. Esparte'ro, Baldomer o, spansk militär och politiker (1792—1879). Efter en lysande karriär i Sydamerika under de spanska koloniernas uppror 1815 —24, återvände E. till hemlandet, där han kom att spela en betydande roll i de inbördes stridigheterna mellan drottning Isabella och tronpretendenten Don Carlos på 1830- och 40-talen. Han anslöt sig till den förstnämnda och vann ss. chef för nordarmén flera framgångar mot karlisterna. Avgörandet kom, då E. tvingade Carlos’ underbefälhavare, Ma-roto, att kapitulera vid Vergara 1839, varefter pretendenten måste lämna Spanien. Till belöning för sina tjänster blev E. av Isabella gjord till grand av Spanien och fick titeln »duque de la Victoria» (»segerns hertig»). Ss. ledare av progressisterna framträdde han nu ss. politiker och blev 1840 ministerpresident samt 1841 regent och förmyndare för Isabella. Hans fasta och kraftfulla styrelse skänkte Spanien en kort tids lugn, men redan 1843 blev han störtad genom en partikoalition av de moderata, progressisterna och republikanerna under Narvaez och flydde till England, övergiven av alla partier. 1848 återkom han till Spanien och drog sig tillbaka till sina gods, tills han 1854 av framstegspartierna kallades i spetsen för ministären. Hans försök att samla de sinsemellan oeniga liberala partigrupperna misslyckades dock, och 1856 avgick han från posten ss. ministerpresident, delvis även på gr. av sin krigsminister O’Donnells intriger. Han drog sig nu helt ifrån det politiska livet till sina gods. På 1860-talet var han erbjuden att bli regent samt t. o. m. påtänkt ss. konung men vägrade att ställa sig till förfogande. E. visade tidvis prov på beslutsamhet och kraft men försjönk därpå i slöhet, måhända förorsakad av klen hälsa. Han var framför allt militär, och hans insats ss. politiker och statsman blev utan större framgång. — Litt.: Mari-ano, »La regencia de B. E.» (1870). H.Bg. Espa'rtogräs, ett o. 1 m. högt stäppgräs, vars insamlade bladmassa går i handeln under namn av e s p a r t o, en råvara, som har en mångsidig teknisk användning (se Alf a-gräs). Mindervärdig esparto erhålles av Ly'geum och Ampelode'smos. A. V-e. Esper, Eugen Johann Christoph, tysk naturforskare (1742—1810), prof, i naturhistoria i Erlangen. E. utgav bl. a. »Die euro-päischen Schmetterlinge» (7 bd, 1775—1805) och »Die ausländischen Schmetterlinge» (1784 —1802). S.Bgtn. Espera'nto, ett av den polsk-judiske ögonläkaren L. Zamenhof (se denne) uppfunnet internationellt hjälpspråk, uppkallat efter den pseud., Doktoro Esperanto, under vilken Z. 1887 offentliggjorde sin första skrift »Lingvo internacia». Grundorden (o. 1,000) ha hämtats ur kulturspråken, särsk. engelskan och franskan. Ljudläran bygger huvudsaki. på principen: varje ljud ett tecken, varje tecken ett ljud. Av alfabetets vanliga tecken ha q, w och x uteslutits. Däremot ha tillagts tecken med cirkumflex el. båge: c (tsch), g (dj), h (ty. ch), j (franskt j), s (sch), u (kort halv-vokaliskt u i diftonger). C uttalas som i polskan alltid som ts och z som tonande s. Formläran kan sammanfattas i ett dussin regler. Ordklasser och böjningsformer kännetecknas genom fasta ändelser: subst. -o, adj., ordningstal och possessiva pronomen -a, adverb -e, infinitiv -i, imperativ -u, presens -as, perfektum -is, futurum -os, konditional -us. — 891 — — 892 —