ESPINAS aktiva particip -anta, -inta, -onta, passiva particip -ata, -ita, -ota; plur. av subst. och adj. bildas genom tillägg av -j och ackusativ med -n; övriga kasus bildas med prepositionerna de och al; bestämd art. är la, obestämd art. saknas. Nya ord bildas dels genom sammansättning, dels genom avledning med 6 förstavelser och 25 ändelser. Så bildas av bona, god, malbona, ond, sana, frisk, malsana, sjuk, pafi, skjuta, pafilo, gevär, pafilego, kanon, vorto, ord, vortaro, ordbok o. s. v. E. är betydligt lättare att lära än de naturliga språken och har visat sig användbart i tal och skrift. Det undanträngde därför hastigt det tidigare starkt utbredda men svårhanterligare volapük (se d. o.). E:s fel ligger i en viss godtycklighet och bristande internationalitet i val av ord, ordbildningsstavelser och övriga ändelser, varjämte de många bokstäverna med cirkumflex göra det omöjligt för de flesta tryckerier att trycka e.-texter. Många ord äro godtyckligt stympade och onaturligt betonade ss. naci'o, nation, och de flesta nybildade ord äro obegripliga för den, som ej lärt e. Redan tidigt gjordes därför i Zamenhofs tidskr. »Esperantisto» en mängd ändringsförslag, och Zamenhof uppgjorde själv (1894) ett omfattande förslag till sådana ändringar, som han ansåg önskvärda: cirkumflexer, adj:s böjning och ackusativen skulle borttagas, plural skulle bildas med att -o utbyttes mot -i, de konstgjorda och svårlärda korrelativa orden skulle utbytas mot naturliga former m. fl. förbättringar, som senare till stor del upptagits i ido (se d. o.). Vid omröstning segrade det oförändrade e. med 157 röster mot 107, som avgivits för reformering. Beslutet stadfästes sedan vid den första e.-kongressen i Boulogne-sur-Mer 1905, som beslöt antaga den s. k. »Fundamento», ett omtryck av Zamenhofs tre första skrifter, ss. absolut bindande och oföränderlig norm. Därmed avskars för alltid möjligheten för förbättringar inom e., men det vann i expansionsförmåga; tid och krafter slösades ej på diskussion om reformer, varemot all kraft kunde sättas in på propagandan, som skötts med stor skicklighet. E. kan i närvarande stund räkna ett stort antal anhängare i alla länder. Man anser, att minst 40,000 personer kunna språket, och över 1 mill. torde ha bevistat kurser i e. En väsentlig andel i framgången har arbetarrörelsens behov av ett hjälpspråk haft, och e. har officiellt tagits i bruk av Sovjet-Ryssland för agitation bland andra länders arbetare. På e. utges ett 80-tal tidn. i ett 40-tal länder. Likaså finnas talrika föreningar, bland dem den internationella Universala esperanto-asocio (UEA) med o. 8,000 medl., vilken anordnat ett slags e.-konsulat på en mängd.platser. I Sverige bildades 1906 Svenska e.-förbundet, som 1925 inrättat Svenska e.-inst. för examina i språket och som till organ har »Svenska e.-tid-ningen». 1922 bildades Svenska arbetare-esperantoförbundet med egen tidn. Ett 20-tal läroböcker ha utkommit på sv.; bland de nyare kunna nämnas t. ex. C. Ohlsson, »Lärobok i e.» (1925), N. A. Nordlund, »E.-grammatik i utförlig framställning» (1929), G. H. Backman, »E.-svensk ordbok* (1919) och »Svensk-e. ordbok» (1921). v.S-w. Espi'na de Serna, C o n c h a, spansk författarinna (f. 1877), f. i Santander, där hon som 13-årig publicerade sina första dikter och där tacksamma landsmän hedrat henne med gåvan av en park, som bär hennes namn. I romanen »Altar Mayor» (1926), ett av hennes bästa verk, har hon också ägnat sin hemtrakt en glänsande skildring. Efter en resa till Syd amerika, där hon gifte sig men snart blev änka, måste hon vända sig till litteraturen som förvärvskälla och har efter sin återkomst till Spanien utg. ett betydande antal romaner med gedigna skildringar av spanskt landsorts-liv och spansk natur. De ha vunnit många beundrare, i sht bland Spaniens kvinnor, och inbragt författarinnan åtskilliga litteraturpris. En av hennes bästa romaner, »La esfinge mara-gata» (1914) har översatts till sv. av R. Frid-holm under titeln »Mariflor» (1929); det är en intressant, rätt dyster skildring av en baskisk folkspillra, vars huvudrepresentant, flickan Mariflor, tillika är en typ av tyst och stilla lidande unga kvinnor, som ofta träffas i E:s verk. Samme översättare har försvenskat »El metal de los muertos» (1921; »De dödas metall», 1925). En skildring av nordspanskt lantliv är också dramat »El Jayön» (1918). — Litt: Mauro Fria Lagoni, »C. E. y sus crlticos» (1929). J. V. Espinas [-na'], Alfred Victor, fransk filosof och sociolog (1844—1922). E. är påverkad av Spencers och Comtes idéer, vilka han satt som sin uppgift att fullfölja. Samhällsvetenskapen vill han ge en biologisk grundval genom att leda i bevis, att utvecklingens, anpassningens, differentieringens och urvalets lagar gälla även för det sociala livet. Genom ett studium av djurlivet och djursamhällena (hos — 893 — — 894 —