ESRA E. tillhört dennes ätt och sedan 1688 gått i arv från far till son inom ätten Mörner af Morlanda. Nuv. ägare är landshövding A. Mörner. C.V.J. Esplunda. Espolin, Jön Jönsson, isländsk historiker (1769—1836), sysselman. E. var i besittning av ett utomordentligt minne samt sinne för samlande av källskrifter. Frukterna av hans flit äro nedlagda i »Islands ärbækur i sögu-formi» (»Islands annaler i berättande form», 12 bd, utg. av del Isländska vittra sällskapet 1821—55) samt i ett handskrivit genealogiskt verk om 8 digra bd. 1. Lqt. Espri', esprit [äspri'] (fra. esprit, av lat. spi'ritas, andedräkt; etymologiskt = sv. sprit), rörlig el. livlig intelligens, parad med kvickhet; spiritualitet; förr även: läggning, kynne, andemening. — E. betecknar även en hatt- el. hårprydnad av fina, luftiga och dyrbara fjädrar, anordnade i ett uppslående, upptill jämnt avklippt knippe. Jfr Ä g r e 11. E. H.; I. Espronceda [äsprån|)ä'öa], José de, spansk förf. (1808—42). E. bildade jämte andra revolutionära ungdomar den radikala klubben Numantinos och deltog tidigt i upplopp och revolutioner i Spanien och andra länder under ett irrande och oregelbundet liv. Återkommen till Madrid 1834, ägnade han sig åt politik, journalistik och litteratur. 1840 började han utgiva »El diablo mundo» (»Djävulen-världen»), en filosofisk diktsamling anlagd efter Byrons »Don Juan». Det andra häftet, »Canto a Teresa» (en avliden älskarinna), tolkar i glänsande form och med glödande fantasi E:s förakt för samhället och dess in stitutioner; det hör till Spaniens yppersta lyrik. Glänsande är ock den tragiska legenden »El estudiante de Salamanca», som blivit synnerligen populär, liksom den präktiga »Canciön del pirata» (»Sjörövarens sång»). Som roman-förf. och dramatiker är E. föga betydande. E:s egendomliga liv och diktning ha på senare tider tider varit föremål för flitigt studium och delvis omvärdering. — Litt.: Art. av R. Foulché-Delbosc och J. Cascales y Munoz i »Revue hispanique» resp. 1909 och 1910. J. V. Esquilinska kullen [-kvili'n-] (lat. Esquili'-nus mons), en av de 7 kullar, på vilka det forntida Rom låg. Se Rom. Esquire [äskpaTa] (eng., av fornfra. esquier, lat. scuta'rius, till scutum, sköld), eg. sköldbärare, väpnare, sedermera ung. lantjunkare. I modern engelska användes det i stor utsträckning, vanl. förkortat Esq. el. Esqr., efter av dopnamn föregånget efternamn vid adress på brev och i officiella handlingar. Titeln anses tillkomma var och en, som är »gentleman» av börd, ställning el. uppfostran (utom präster och adelsmän), ehuru den officiellt endast tillkommer vissa bestämda kategorier, t. ex. yngre söner till pärer, huvudmännen för gamla godsägarefamiljer, fredsdomare etc. När Esq. fogas till namnet, får ej någon titel, ss. Mr, Doctor el. dyl., föregå detsamma, alltså endast: Charles Scott, Esq. I U. S. A. tillkommer titeln officiellt jurister och personer i officiell ställning och användes mindre ofta än i England. N. C. Esquirol [äskirå'l], Jean Étienne Do-m i n i q u e, fransk läkare (1772—1840), grundade 1817 i Paris den första psykiatriska kliniken, som snart vann världsrykte. Ss. sjukhuschef (från 1825 i Charenton i Paris) och sinnessjukläkare var han en av sin samtids största. E. anses ss. en banbrytare för human och vetenskapligt-rationell sinnessjukvård. J.B.J. Esquiros [äskirå's], Henri Alp honse, fransk politiker (1814—76), förfäktade socialistiska idéer och dömdes på gr. av sitt politiska skriflställarskap 1840 till fängelse. Deputerad i lagstiftande församlingen 1849, landsflyktig 1851, deputerad 1869, tillhörde E. yttersta vänstern och röstade mot kriget. Han blev deputerad i nationalförsamlingen 1871, senator 1876. D. var även skönlitterärt verksam. G. Lw. Esra. Enl. E:s bok och Nehemjas bok (se d. o.) har prästen E. i Artaxerxes’ 7:e regeringsår före Nehemja jämte c:a 1,800 judar från babyloniska fångenskapen återvänt till Jerusalem och genomfört en reformering av de religiösa förhållandena, upplöst de blandade äktenskapen och undervisat om kultens åter Uppslagsbok. VIII. __ 897 ___ 29 — 898 —