ESRAS BOK ställande till överensstämmelse med Moses lag m. m. Denna framställning väcker dock åtskilliga historiska betänkligheter. E. finner t. ex. vid sin ankomst Jerusalems murar återuppbyggda (Esra 9:9), vilket dock skall vara den senare uppträdande Nehemjas (se denne) verk. Sannolikt måste därför E. mot traditionen antagas ha levat efter Nehemja el. hans person strykas ur historien. G. Bsm. Esras bok (el. böcker). Den i G. T. befintliga kanoniska E. b. el. Esra I behandlar i kap. 1—6 återvändandet från babyloniska fångenskapen och tempelbygget samt i kap. 7—10 Esras första verksamhet. E. b. och Nehemjas bok ha urspr. utgjort en enda bok, fortsättning av Krönikeböckerna (se dessa) och jämte dessa utgörande kronistens (se d. o.) historieverk. Kronisten har dock i fråga om E. b. använt äldre källor, listor med genealo-giskt-statistiskt material och urkunder, avfattade på arameiska (4:8—6:18, 7:12—26), vilkas autenticitet länge varit omtvistad. Att döma av Elefantinepapyrerna (se dessa) torde dock 7:12—26 få anses äkta, och stycket utgör vittnesbörd om den persiska religions-politikens toleranta karaktär. De s. k. Esras memoarer (7:27—9:15) synas vara rent kronis-tiska med Nehemjas memoarer som förebild. Att förf, låter E. tala i första person är tydl. en litterär fiktion. — E. II är Nehemjas bok (se d. o.). — E. III är en av G. T:s apokry-fiska böcker, som skildrar tiden från Josias påskfirande till införandet av lagen genom Esra, till största delen ordagrant överensstämmande med motsvarande partier av Krönikeböckerna, Esra och Nehemja. E. III är av stort värde i textkritiskt avseende. — E. IV el. E s r a-a pokalypsen, kap. 3—14 i Vulgatas IV Liber Esdrae (kap. 1—2 är E. V; kap. 15—16 är E. VI), en av pseudepigraferna (se d. o.), är bevarad i ett flertal övers., vilka alla gjorts från grekiska, och denna grekiska text synes gå tillbaka på ett hebreiskt original. Boken torde ha tillkommit c:a 100 e. Kr. Typiskt för E. IV är det djupa syndamedvetandet, frälsningsovissheten och de eskatologiska förväntningarna. — Litt.: S. Mowinckel, »Esra den skriftlærde» (1916). G. Bsm. Esrom, kloster, beläget vid Esrom Sö, Själland, grundades av ärkebiskop Eskil o. 1145 ss. benediktinkloster men omvandlades 1151 till cistercienskloster. Det begåvades rikt, bl. a. av Danmarks konungar, och räknade 1497 300 gårdar ss. sin besittning. Reformationen gick hårt fram över E. 1559 stängdes det, byggnaderna nedrevos, och de dyrbara inventarierna skingrades åt olika håll. B. Esrom Sö, sjö i n. ö. Själland, 15 km. v. s. v. om Helsingör, är en av Danmarks vackraste sjöar; 18 kvkm. Avflyter norrut genom Esrom Kanal. O. P. Ess (i kortspel), se Ä s s. Ess, ital. mi bemolle, fra. mi bémol, eng. e flat, mus., den med en halvton sänkta tonen e; betecknas med noten för denna, föregången av ett Ess är enharmoniskt (se d. o.) identiskt med diss. F. S-l. Essad pascha Toptani (Es'ad pasa Toptäni), albansk politiker (1863—1920), ingick i turkisk krigstjänst och blev efter snabb befordran 1895 kommendant i Janina och 1897 pascha. Trots sin gynnsamma ställning hos sultanen inledde E. vid den ungturkiska revolutionen hemliga underhandlingar med ungturkarna men avlägsnade sig snart från dem, då deras planer beträffande Albanien gingo stick i stäv mot hans egna, vilka åsyftade Al-baniens självständighet med E. som suverän härskare. Ett liknande dubbelspel med samma syfte igångsatte han under första Balkankriget, då han efter anstiftande av lönnmordet på general Hassan Riza bej jan. 1913 blev kommendant i Skutari och ss. sådan inledde underhandlingar med Serbien och Montenegro; de resulterade i Skutaris uppgivande 22/« s. å. med obehindrat avtåg för E. och hans här. Emellertid hade 28/n 1912 på tillskyndan av Ismail Kemal en albansk nationalregering tillsatts i Vallona, och de albanska självständig-hetssträvandena syntes alltså skola gå i för E. icke önskvärd riktning. Han skyndade sig därför att (maj 1913) upprätta en motrege-ring i Tirana, förband sig med de mot Ismail Kemal oppositionella elementen och lyckades bli vald till ledare för den deputation, som erbjöd prins Vilhelm av Wied Albaniens furstekrona. Under honom blev E. (mars 1914) inrikes- och krigsminister samt den politiskt ledande mannen men avlägsnades s. å., då han inlåtit sig i stämplingar mot fursten, och måste fly till Italien. Då Vilhelm sept. s. å. nedlade sin värdighet, återvände E. och upprättade i Tirana (okt. s. å.) en regering, som emellertid ej förmådde utöva något större inflytande. Han sökte anslutning till serberna, var dessa behjälplig i kriget mot österrikarna, men led (febr. 1916) ett avgörande nederlag vid Durazzo, måste lämna Albanien och slog sig slutl. ned i Saloniki. Efter världskrigets slut begav sig E. till Paris, där han, ivrigt agiterande för sina syften, 13/e 1920 nedsköts av en albansk student. Hänsynslös, ränkfull och trolös, i allt en man av små mått, hade E. inga andra syften än egen framgång. C. F. — 899 — — 900 —