ESSEN Essay [esä'], se Essä. Ess-bouquet [-bokä'], förkortning av fra. essence de bouquet, parfym, framställd av olika extrakt och eteriska oljor, ss. alkoholisk violrotextrakt, rosenolja och orangeblomolja. Wk. Ess dur, ital. mi bemolle maggiorc, fra. mi bémol majeur, eng. e flat major, mus., tonart med treklangen ess-g-b som centralklang. Förtecken: 3 \> (b, ess, ass). Ess dur gäller som »hjältetonarten» (Beethovens »Eroica», R. Strauss’ »Ein Hcldenleben»). Parallelltonart är c moll. Se Tonart, T o n a 1 i t e t, T o-nik a, Treklang. F. S-l. Esse (lat), att vara; tillvaro. — Vara i sitt e s s e, med motsvarande uttryck i sv. redan i början av 1600-talet, utgår ej, ss. vanl. uppgives, från fra. étre å son aise, utan genom mlty. el. ty. från mlat. esse, tillstånd, beskaffenhet, väsen, av lat. esse, vara, använt som subst. Fra. aise är obesläktat. — Jfr Esse, n o n v i d e r i. E. H. Esse, fi. Ähtävä, s:n i Pedcrsöre bd. Vasa län, Finland; 233,4 kvkm.; 2,769 inv. (1925). Den svensktalande befolkningen uppgick 1920 till 2,095. O. P. Esséer, essen er, judisk munkorden i Palestina, uppkommen under mackabéertiden; e. betyder antagl. »de fromma». På Jesu tid anges antalet medl. till c:a 4,000, vilka bildade små kommunistiska samhällen huvudsaki. v. om Döda havet (Engedi). De voro organiserade i grader och underkastade sträng disciplin. Måltiderna intogos gemensamt. Tillträde till orden vanns efter 3 års novistjänst. Hemska eder skyddade ordens-hemligheterna. Hacka, förskinn, vit dräkt voro symboler på tillhörigheten till samfundet. E. skilde sig från den vanliga judendomen genom att förkasta blodiga offer samt läran om uppståndelsen, genom sin egendomsgemenskap och höga uppskattning av det ogifta ståndet. De hade även en hemlig gno-sis (se d. o.) och ett utvecklat orakelväsen. Morgonbönen riktades till solen. Reningar spelade en stor roll. Vår mycket ofullständiga kunskap om e. hänför sig till Filons och Josefos’ meddelanden. Klart är emellertid, att de representerade en orientalisk-judisk religions-blandning. Jesus har, utan historisk grund, blivit satt i förbindelse med e. (K. F. Bahrdt, »Briefe über die Bibel», 1782; C. A. Agardh, »Om pro-pheterna och esseerna» i h. 1 av »Samlade skrifter af theologiskt och religiöst innehåll», 1855). — Litt.: H. Mosbech, »Essæismen» (1916). A.J.F. Esseg, stad i Jugoslavien, se O s i j e k. Esse'lde, pseud. för författarinnan Sophie Adlersparre, f. Leijonhufvud (se denna). Esselhuvud, tvärstycke av trä el. smide, som anbringas å segelfartyg överst på toppen av undermast och svår stång, ävensom ytterst på det fasta bogsprötet. E. bildar två hål, det ena för att fast förbindas med det undre cl. inre rundhultet, det andra läderklätt samt så stort, att stång el. klyvarbom bekvämt kan föras därigenom. T. Hrn. Essen, stad i Rhenprov., Preussen, belägen på kullarna mellan Ruhr och Emscher, s. om Rhen—Hernekanalen, är medelpunkt i Ruhrs kol- och industriområde och centrum för det nätverk av järnvägar, som förbinder städerna här. E. har de sista 100 åren vuxit utomordentligt hastigt; 629,564 inv. (1925). — Den äldre delen av E., Altstadt, med smala gator, sträcker sig som en oval i n.-s. riktning, mellan Hauptbahnhof och Nordbahnhof. Från Marktplatz, där det ståtliga rådhuset, uppfört i gotisk stil 1878—87, ligger, leder Limbecker Strasse, stadens förnämsta affärsgata, till Krupps väldiga fabriksanläggningar, v. om Altstadt. Vid Burgplatz ligger katedralen, som Evangelisk kyrka i Essen, byggd av O. Bartning. — 901 — — 902 —