ESSEN är ett av Tysklands äldsta kyrkliga minnesmärken, grundad redan 832, och med en mängd dyrbara konstskatter. Det nuv. treskep-piga långhuset började byggas i slutet av 1200-talet i gotisk stil. 1881—85 undergick kyrkan en genomgripande restaurering. Den evang. Marktkirche daterar sig ürspr. från 1066 men blev i slutet av 1700-talet fullst. ombyggd. Omedelbart n. om Hauptbahnhof är börsen belägen och s. därom kolsyndikatets stora byggnad m. m. Bland konstsamlingar i E. intar numera Folkwangmuseet, med modern konst, den förnämsta platsen. — E. får helt sin prägel av de väldiga industrikvarteren och är en av Tysklands största industristäder. Grundvalen för industrien är de rika stenkolslagren (32 gruvfält). Främst bland de många storindustriella företagen slå Kruppverken, Europas största stålverk, c:a 50,000 arbetare (se Krupp). Dessutom finnas i E. betydande valsverk, maskin-, textil-, cement-, tobaks- och möbelfabriker, glas- och kemisk industri m. m. E. är säte för rhensk-westfaliska kolsyndikatet, Arenbergsche A.-G. für Bergbau und Hüttenbetrieb, Gelsenkirche-ner Bergwerks A.-G., Essener Sleinkohlenberg-werke A.-G., Th. Goldsmidt A.-G. m. fl. Handeln är livlig och samfärdseln på Rhen— Hernekanalen betydande. Luftförbindelse med alla tyska flyghamnar och flera utländska. — E., uppstod i anslutning till ett 845 grundat nunnekloster av benediktinorden, som 1275 blev riksomedelbart stift och vars abbedissa hade rang av furstinna. Skyddsfogde för stiftet, som bl. a. omfattade städerna E. och Steele, var sedan 1648 kurfursten av Branden-burg. Efter att ha sekulariserats kom E. 1803 till Preussen, 1807 till storhertigdömet Berg och 1815 åter till Preussen. O.P.; M.Bjn; N.L.R. Essen, von, från Livland stammande ätt, varav två medl., bröderna Paul v. E. (1631— 99), generalkvartermästarelöjtnant i Livland och Estland, och Stefan v. E. (1633—82), major vid Skånska inf.-reg., 1681 naturalise-rades som sv. adelmän; den förres son var nedannämnde E. 1). Ätten utdog 1811. C. 1) Henrik Johan v. E. krigare (1674— 1750), tjänade en tid vid de sv. trupperna i Nederländerna, blev 1700 kapten, 1711 major, fick 1719 överstes titel och blev 1739 chef för Södermanlands reg. E. deltog i slagen vid Düna 1700 och Gadebusch 1712, blev fången i Tönningen men hemkom och var med i Karl XII:s sista norska fälttåg. Dessutom utmärkte han sig vid Stäket 1719. P. S. Essen, von, ätt, som enl. uppgift i skölde-brevet skall ha kommit från Westfalen till Estland och Livland, där den på riddarhuset i Riga immatrikulerades bland härmästerliga släkter. Generalmajoren Alexander v. E., (1594—1664) naturaliserades 1643 som sv. adelsman, och hans sonsöner, Hans Henrik v. E. (1674—1729), sluti. generallöjtnant, ägare till Kavlås, Hömbs s:n, Skaraborgs län, och Reinhold Wilhelm v. E., (1669— 1732), slull. generalmajor och landshövding i Österbotten, upphöjdes resp. 1717 och 1719 i friherrligt stånd. Den senares son var E. 1), vars son, E. 2), 1809 blev greve enl. R. F. § 37. Såväl den friherrliga som den grevliga ätten fortleva. C. 1) Fredrik Ulrik v. E., friherre, politiker (1721—81), hovjunkare 1740, kammarherre 1757; ägare till Kavlås. På riksdagen 1760/61 framträdde E. i de missnöjda mössornas led. 1765/66 tillhörde han deras främste män och utmärkte sig särsk. genom sina attacker mot växelkontoret och som ledare av mössornas ekonomiska omstörtningspoli-tik; uppsatt på råds förslag, blev han av konungen utesluten. Vid 1771/72 års riksdag var han den ene av mössornas tre förtroendemän vid uppgörandet av den s. k. kompositionen (E:s journal om dessa händelser i avskrift i Uppsala univ.-bibl.) men intog i fortsättningen en så pass oförsonlig hållning, att han, trots sin framskjutna ställning och den stora aktning han åtnjöt, icke kom med i det sista mössrådet. Vid underrättelsen om Gustav HI:s revolution gav han som en av de första partipolitiken förlorad och hyllade segraren, som han sedermera lojalt slödde. C. 2) Hans Henrik v. E., den föregåendes son, greve, militär (1755—1824),överste 1787, generalmajor 1795, general av kav. 1807, sv. fältmarskalk 1811 och norsk 1814. Hos Gustav III stod E. högt i gunst. 1795—97 var han överståthållare i Stockholm och blev 1800 generalguvernör i Pommern; på denna post var han bl. a. verksam för livegenskapens avskaffande. Under Gustav IV Adolfs krig mot Napoleon ledde han 1807 — 903 — — 904 —