ESTE (1922; sv. övers. »Alla människors väg», 1925). — Litt.: S. Cederblad, »E. E.» (i »Ord och bild», 1930). A. W-n. Este, italiensk adelssläkt, vars anor trol. kunna ledas tillbaka till de karolingiska ståthållarna i Toscana på 800-talet. Ätten, vars stamort var staden E. s. v. om Padua, kom under tidernas lopp att befryndas med flera europeiska furstehus och delades i olika linjer. Den italienska huvudlinjen, efter stamfadern Fulco I (d. 1135) även kallad den fulcoesteska grenen, till vilken nedanstående E. 1—5) höra, utdog 1803 på manslinjen med Rinaldo; hans dotter blev g. m. ärkehertig Ferdinand av Österrike, varigenom huset Österrike-E. grundlädes. Det utdog med Ferdinands sonson Frans V (1875), varefter titeln och godsen övergingo till ärkehertig Frans Ferdinand (1863—1914). Efter honom fick dåv. ärkehertig Karl Frans Josef, sedermera kejsar Karl I, familjens namn och vapen; från 1917 övergingo dessa på hans son Robert (f. 1915). En annan gren är den tyska, vars stamfader var Welf IV av Bayern, son till E. 1) i hans andra gifte med Welf HI:s dotter; från denne härstamma de hertigliga husen Braunschweig och Hannover. Den italienska linjens medl. spelade framför allt under renässansen en betydande roll; bland dem märkas följande. H. Bg. 1) Alberto Azzo II (död o. 1097), förvärvade staden E. och var en av kejsar Henrik IV:s följeslagare på färden till Canossa. H.Bg. 2) Ercole I (d. 1505), var en ivrig främ-jare av vetenskap och konst; på hans tid blev hovet i Ferrara känt för sin prakt och en samlingsplats för skalder (Ariosto) och konstnärer. H. Bg. 3) Isabella d’E., den föregåendes dotter (1474—1539), var g. m. Gonzaga av Mantua. Den rikt begåvade furstinnan gjorde hovet i Mantua till Italiens mest lysande hov på sin tid och samlade där omkring sig de mest framstående männen inom vetenskapen, konsten och litteraturen. — Litt.: J. Cartwright, »I. d’E.» (1903); K. Hagberg, »Medmänniskor» (1928). H. Bg. 4) Beatrice d’E., den föregåendes syster (1475—97), var jämte denna en av den italienska renässansens mest tilldragande kvinnogestalter. G. m. Ludovico Sforza, hertig av Milano, uppträdde hon ibland ss. sin gemåls Beatrice d’Este. diplomatiska agent med stor framgång, så l. ex. på fredskongressen i Vercelli 1595 mellan Karl VIII av Frankrike och de italienska furstarna. Vid hennes hov i Milano vistades bl. a. Lionardo da Vinci, Bramante och Cor^ reggio. — Litt.: J. Cartwright, »B. d’E.» (1899). H.Bg. 5) Alfonso I, son till E. 2) (1486—1534), var 2:a gången g. m. Lucrezia Borgia (se denna). En framstående diplomat och militär, blev han av påven Julius II utnämnd till kyrkans »gonfaloniere» och bekämpade efter bildandet av ligan i Cambrai (1508) med framgång venetianarna. Sedermera bröt han med påvestolen, då han ogillade dennas antifranska politik; efter fransmännens avtåg från Italien befann han sig i en farlig situation, tills kejsar Karl V förmådde påven att erkänna honom ss. påvlig vasall i Ferrara. H. Bg. Este, Villa d’, se Tivoli. Estella [-täTa], stad i prov. Navarra, Spanien, vid Ebros biflod Ega; 5,603 inv. (1920). Oliv-och vinodling. E., som ligger på en viktig strategisk punkt, var under andra karlistkriget 1872—76 huvudkvarter för Don Carlos, först ie/2 1876 erövrades E. av general Primo de Rivera. H. Bm. Estella [-täla]. Markis av, spansk general och statsman, se Primo de Rivera. Esten, ett farligt, med lys- och ljudboj utmärkt grund vid yttre delen av »stora inloppet» till Karlskrona. E. Hg. Estenberg, adlig ätt, härstammande från assessor Per Olofsson (1646—1731), adlad 1719. Av hans söner anställdes Olof E. (1680—1752) efter 7 års utländska resor 1714 i fältkansliet, hemförde jämte G. Cclsing kansliakterna från Turkiet, var 1728—40 sekreterare i Riksarkivet och blev 1739 kansliråd. Brodern Petrus (Peter) E. (1686—1740) blev adjunkt i fil. fak. vid Lunds univ. 1716, utsågs av Karl XII till informator för hans syssling greve C. Gyllen-stierna, med vilken han reste utrikes 1717—18, blev handsekreterare hos konung Stanisiaw av Polen 1718, prof, i grekiska i Lund 1719 och kyrkoherde i Blekinge 1727. Hans sonson var nedannämnde E. 1). C. V. J. 1) Per E., arkitekt (1772—1848). E. blev i 20-årsåldern lärjunge av Desprez, med vilken han samarbetade och vars stil han antog, även om han i likhet med dennes övriga elever kom att företräda en nyktrare, torrare smakriktning. E. blev 1795 agreé vid Konstakad. och 1797 konduktör vid slottsbygget i Stockholm men ägnade sig sedan åt enskild byggnadsverksamhet. 1820 erhöll han prof.-titel Bland E:s mera bemärkta insatser var ett förslag att vid Slottsbacken uppföra en monumentalbygg — 915 — — 916 —