ESTERHÄZY nad i romersk palatsstil mitt emot slottet. E. var även tecknare och akvarellist. Jkr. Ester, kem., se E s t r a r. Ester (estn. eestlased), ett till Östersjöfinnar-nas gren av den finsk-ugriska språkgruppen hörande folk, nära besläktat med finnarna. Deras totala antal uppskattas till 1,141,200 (1926). E. bilda huvudmassan (981,200) av befolkningen i republiken Estland. Dessutom bo c:a 160,000 e. i sammanlagt nära 300 kolonier i Ryssland (bl. a. i guvernementen Vologda, Samara, Simbirsk och på Krim), i Kaukasien, Sibirien och Amerika. E. äro över medellängd, männen ofta över 170 cm., kvinnorna i medeltal 154,2 cm. Kroppslängden avtar i Estland från n. mot s. Inemot 60 % av e. äro blonda; lingult hår är allmänt, ögonens färg övervägande grå, blågrå el. gröngrå. Mörkt hår och bruna ögon förekomma talrikare i ö. delarna av landet, ljusast är befolkningen på öarna i Östersjön. Huvudet är högt, huvudskallens index 79, ansiktet i allm. kort (dess index c:a 90) och pannan hög. Kroppens övre del är bättre utvecklad än den undre, bröstkorgen bred, lungorna kraftiga, muskulaturen väl utvecklad. Till sinnelaget äro e. livligare, mindre inbundna och mera sällskapliga än finnarna, självständiga, ofta envisa. E. i n. Estland påminna i mycket om finnarna, öarnas befolkning har drag gemensamma med skandinaverna. Setukeserna (setud) i kretsen Pet-schur (Petseri), s. ö. Estland, med sina i många avseenden ålderdomliga seder stå kulturellt lägst. — E. bosatte sig i Östersjöområdet senast under 600-talet. På 800-talet uppträda de här som ett särskilt folk, idkande jordbruk, handel och sjöfart. Som fruktade sjörövare före-togo de även plundringsfärder till omgivande länder (1178 till Mälartrakten). I det gamla Estland härskade stamvälde. Landet var på denna grund indelat i smärre områden, vilka kunde förena sig till större administrativa enheter. Till skydd mot fienden byggdes stora runda befästningar. Stamhövdingarna voro icke endast härförare, utan även domare, sannolikt ock offerpräster. E. voro naturdyrkare; naturkrafterna tillbådos som ett stort antal personifierade gudar. Under förra hälften av 1200-talet underkuvades och kristnades e. av tyskar och danskar, kommo sedan 1625 (n. Estland redan 1562) under sv. och 1710 under ryskt välde. 48/u 1917 förklarade e. sig självständiga, men fullständig frihet tillkämpade de sig först i början av 1919. G-ö. Ester, den legendariska hjältinnan i E:s bok i G. T. E.-gestalten har sannolikt ett mytologiskt ursprung. Namnet E. erinrar om den babyloniska gudinnan Isjtar, liksom Mordokai om den babyloniske guden Marduk, och namnen Haman och Vasti motsvara elamitiska gudanamn. Möjl. ligger därför bakom E.-legenden en myt, som berättat, hur de elamitiska gudarna i Susa undanträngtes av babyloniska. Se vidare E:s bok. G. Bsm. E'sterhåzy [-häzi] (Eszterhåzy) de Galå n t h a, ungersk adelsätt, som kan följas från 1238, då den uppdelades i huvudlinjerna Z e r h å z y och Illéshåzy, den sistn. utslocknad på manssidan 1838. 1584 upptogs namnformen E. i samband med tilldelad friherrevärdighet deGalåntha (efter ett herresäte med samma namn) av en medl. av linjen Zerhåzy; denna utgrenades samtidigt i linjerna Esesznek, Z 61 y om el. Altsohl och F r a k n 6 el. Forchtenstein, samtliga ännu fortlevande. Olika grenar erhöllo 1626— 1804 grevevärdighet, för nedannämnde E. 2) av linjen Fraknö riksfurstlig värdighet 1687. Th. 1) Mi klös (Nikolaus) E. de G., greve, krigare och statsman (1582—1645), förvärvade genom gifte stora rikedomar, efter övergång till katolska kyrkan en av motreformationens främste i Ungern, palatin (se d. o.) 1625. Th. 2) Antol E.-F r a k n ö, greve (1626—1722), urspr. kejsartrogen, efter 1703 en av huset Habsburgs hätskaste motståndare. E. är stamfader för den franska grenen E.-H alle w yl! utgången på manssidan 1876. Th. 3) P å 1 (Paul) E. de G., son till E. 1), greve, sedan 1687 furste (1635—1713), blev 1681 palatin och tillhörde huset Habsburgs trognaste hjälpare. Th. 4) M i k 1 6 s J 6 z s e f E. de G., den föregåendes sonson, furste, militär (1714—90), tog en framstående del i österrikiska tronföljds-kriget och sjuårskriget, fältmarskalk 1768. Han var en stor främjare av vetenskap och konst, i sht musik, bl. a. Haydns beskyddare. Th. 5) M i k 1 ö s E. de G., den föregåendes sonson, furste, militär och diplomat (1765—1833), grundade en tavel- och kopparsticksamling (sedan 1871 ungersk statsegendom), som i förening med mecenatskap och överdådig byggnadsverksamhet underminerade familjens ekonomi. 1797 och 1809 uppsatte han på egen bekostnad regementen emot fransmännen, vid sistn. tillfälle efter att ha avvisat Napoleons erbjudande av Ungerns krona. Th. 6) Pål Antol E. de G., den föregåendes son, furste, diplomat (1786—1866), ingick 1842 i sitt lands liberala parti, »de fria grundsatsernas parti», och var mars—sept. 1848 utrikesminister i L. Batthyånys ungerska själv-ständighetsministär. Th. 7) M 6 r i c E.-F r a k n ö, greve, diplomat och politiker (1807—90), var österrikisk mi — 917 — — 918 —