ESTERHÄZY nister i Rom 1849—56, minister utan portfölj i kabinetten Schmerling och Belcredi 1861—66. Han behöll till sin död stort politiskt inflytande ss. en av ledarna för de konservativt-kleri-kala. Th. 8) M 6 r i c E.-F r a k n 6, greve, politiker (f. 1881), medl. av den ungerska representantkammaren sedan 1906, var juni—aug. 1917 ungersk ministerpresident. Th. Esterhäzy [ästarazi'], Marie Charles Ferdinand Walsin, fransk militär och äventyrare (1847—1923), tillhörde en illegitim linje av den 1876 på manssidan utslocknade franska grenen E.-Hallewyll; blev 1876 anställd i franska generalstaben, 1892 major, översten (sedermera krigsministern) Picquart uppdagade 1896 E:s ställning ss. tysk spion, och A. Drey-fus’ bror Mathieu Dreyfus angav 1897 E. för myndigheterna, men denne frikändes av en hemlig militärdomstol efter två dagars rättegång (1898). Efter generalstabsöversten Henrys bekännelse och självmord s. å. flydde E. till England, där han sedan uppehöll sig under antaget namn. 1901 erkände han i brev till J. Reinach (se denne) sitt författarskap till »bordereaun». Se Dreyfusaffären. Th. Esters bok i G. T., skriven för att förklara purimfeslens (se d. o.) uppkomst, berättar hur Ester, fosterdotter till juden Mordokai i Susa, ss. gemål åt persiske konungen Ahasverus efter dennes förra drottning Vasti omintetgör gunstlingen Hamans plan att förgöra alla judar i riket och hur purimfesten instiftas till minne härav. Framställningen lider av historiska orimligheter. Mordokai, som enl. 2:6 bortförts av Nebukadnessar (d. 562 f. Kr.), skall dock vara samtidig med Ahasverus (Xerxes, d. 465 f. Kr.) m. m. E. b. torde stamma från slutet av det 2:a årh. f. Kr., och bland judarna rådde länge strider ang. dess upptagande i kanon. G. Bsm. Estersvavelsyror, oftast mindre lämpligt kallade etersvavelsyror, äro svavelsyrans sura estrar med alkoholer. Viktigast är etylsvavel-syran (se d. o.). E. äro av biologiskt intresse, emedan de regelbundet förekomma i urinen. Här finner man fenol-, kresol-, indoxyl- och skatoxylsvavelsyror. Ang. dessas uppkomst, se Förruttnelse. Wk. Estersyror, se E s t r a r. Estesiome'ter, apparat för alt fastställa den finhetsgrad, varmed man förmår särskilja och lokalisera tryckförnimmelser. E. anbringas å huden och är i sin enklaste form en vanlig passare med avtrubbade spetsar. Ett flertal typer, konstruerade av Griesbach, Spearman, Ebbinghaus, Michotte och v. Frey, äro i bruk. Jfr Hudsinne och Tryckpunkt. A.N. Est est est, ett sött muskatellvin från Monte-fiascone i italienska prov. Roma. Om namnets uppkomst går den sägen, att en tysk biskop Fugger av Augsburg vid en resa till Italien skickat sin vinskänk i förväg för att med ett »est» (här finns) utmärka de värdshus, som bjödo på det bästa vinet. Kommen till Monte-fiascone, fann tjänaren vinet så gott, att han skrev e. e. e. Biskopen stannade här till sin död. Hans gravsten i kyrkan San Flaviano lär förtälja, alt den som vilar därunder, dog av alltför mycket e. e. e. Wk. Este't (till grek, aistheta' [eg. neulr. plur. till aistheto'n], det sinnliga, till aistha'nesthai, förnimma), estetiker (se d. o.), ofta med något klandrande betydelse: som överdriver vikten av det estetiska, »estetsnobb». Estetici'sm, fil., beteckning för varje livsåskådning, vilken i skapande och njutande av skönhet ser tillvarons grundvärde. Hos vissa av romantikerna och Oscar Wilde anträffar man en täml. renodlad e. Åskådningen har bekämpats av S. Kierkegaard och i vår tid av R. Eucken. A. N. EstetKk, eg. förnimmelselära, men efter A. G. Baumgarten och Fr. Schiller vedertagen beteckning för vetenskapen om det sköna, dess betingelser, arter, gränser och lagar. — E. har utbildats under två huvudformer. Liksom logiken uppställer regler för det följdriktiga tänkandet och etiken för det sedliga handlandet, så fastställer e. i dess ena huvudform regler och rättesnören för det sköna och för våra skönhetsomdömen. Så vitt är den en n o r m a-t i v disciplin. Den söker därvid också strängt avgränsa skönhetsvärdena från nyttovärdena å ena sidan, angenämhetsvärdena å andra. Men e strävar därjämte att med biologiens, psykologiens, etnografiens, samhällsforskningens och den allmänna kulturhistoriens olika medel genetiskt förklara och belysa skönhetslivets faktiska fundament hos oss, såväl som dess särskilda yttringsformer. Därvid uppmärksammar den dels det konstnärliga skapandets, dels det konstnärliga njutandets olika förutsättningar och fenomen, liksom smakomdömets historiska utveckling. Så vitt får e. karaktären av en psykologiskt konstaterande och förklarande erfarenhetsveten-s k a p. Båda dessa huvudformer av e. bestå sida vid sida av varandra, fullständiga varandra, om ock ofta under inbördes tävlan om företrädesrätten liksom om gränserna för varandras vetenskapliga befogenhet. Som normativ uppställer e. sådana allmänna krav som fordran på »ordning och symmetri», på »enhet i mångfald», på »monar-kisk underordning av delarna under en viss — 919 — — 920 —