ESTETIK härskande del» o. s. v.; den föres därunder lätt att lägga all vikt vid for m-sidan hos det sköna (formalistisk e.). Omvänt kan den lika ensidigt betona innehåll s-sidan och påyrka, att konsten framför allt skall framställa vissa översinnliga »idéer», det »absoluta» etc. el. också det mänskligt betydelsefulla, gripande och uttrycksfulla (i n n e h å 11 s-e.; i d é-e. och känslo-e.). Den kan också göra gällande, att båda dessa riktningar arbeta med abstraktioner för att i deras ställe resa kravet på »enhet av form och innehåll» ss. oundgängligt villkor för estetisk verkan. Likaledes kan den i första hand anlägga sanning s-mått-stocken på det sköna och kräva, att konsten skall »efterbilda naturen» och därmed föra ant. den estetiska intellektualismens el. å andra sidan den estetiska »realismens» och »naturalismens» talan (se d. o.). — Brytningarna mellan form-c. och innehålls-e. såväl som mellan intellektualistisk e. och känslo-e. kunna följas genom e:s hela historia, och dessa stridigheter på principernas område äro alltjämt långt ifrån bilagda. Ett ledande intresse, särsk. för en något äldre, övervägande systematiskt anlagd e.. har därjämte varit att särskilja och noggrant bestämma det skönas olika arter, »kategorier» el. »modifikationer» (det sublima, tragiska, komiska, idylliska, behagfulla etc.), liksom att ge anvisningar och regler för dessas skönhetsarters rätta behandling. Framstår denna normativa el. strängt systematiserande e. ss. en väsentligen deduktivt förfarande, en e. von oben, så ter sig den psykologiska e. ss. en i n d u k t i v, en e. von unten auf. Genom noggranna mätningar av enkla former och gestaltmotiv, lineära och ku-biska mönster etc. såväl som medelst psykologiska experiment ang. enkla färgsammanställningar och klanger, deras lust- el. olustbetoning, söker denna forskningsriktning fastställa vissa, om än mycket elementära estetiska sakförhållanden. Det är då mera fråga om en »e:s förskola» än om denna själv. Här är G. Th. Fechner banbrytaren. Men man har icke stannat vid dessa mera förberedande undersökningar utan, likaledes med Fechner, hänvisat till den s. k. »associativa faktorn» ss. betydelsefull för våra mera komplexa skönhets-upplevelser och ofta t. o. m. viktigare än den redan med sinnesåskådningarna givna, s. k. »direkta faktorn». Andra psykologiska estetiker åter ha mera bestämt pekat på känslan ss. estetisk faktor av grundläggande betydelse och särsk. framhållit den »estetiska sympatien», »inlevelsen» (Einfühlung) el. känsloprojektio-nen ss. en oundgänglig betingelse för fullödiga skönhetsupplevelscr: först genom den i föremålet, natursceneriet, den verkliga el. endast diktade gestalten, resp, händelsen, på detta sätt av oss »inkända» själsliga stämningen blir detta föremål, sceneri etc. ett estetiskt objekt för oss. — Den psykologiskt arbetande e. i dess olika former — och särsk. »inlevelsens» e. — bekämpas dock från olika utgångspunkter ss. alltför subjektivistisk. I opposition mot den begär ej minst i vår tid en utpräglat objektivistisk behandling av skönhetsproblemen plats för sig och spörjer därvid efter, ej vilka associationer och känslo-rörelser, som väckas hos oss, utan vilka egenskaper, finare artikulation av delar, proportioner o. s. v., som måste vara för handen hos ett verkligt el. diktat föremål, för att detta skall kallas skönt. Historik. Som ofta i andra fall är även s a -k e n e. äldre än namnet, och ansatser till en filosofisk skönhetslära tagas redan av Platon. Skönheten grundar sig enl. honom på vissa harmoniska och symmetriska förhållanden hos tingen. Konsten efterbildar »idéerna», de eviga mönstren för allt. Aristoteles, vilken ss. estetisk tänkare framför allt vinnlagt sig om diktkonstens teori (poetiken), anser likaledes ordning och symmetri ss. det skönas väsentliga kännetecken och härleder konsten ur härm-ningsdriften (mfmesis-teorien). Konstnären bör likväl ej slaviskt kopiera utan arbeta fram det typiska ur företeelserna. I kraft av Aristoteles’ överväldigande auktoritet bestodo dessa hans estetiska läror så gott som orubbade under ett årtusende. Dock skärpes med nyplatonismen och P 1 o t i n o s tanken om skönheten ss. den osinnliga idéns reflexer i sinnevärlden; ett motiv, som under olika former går igen inom renässansens och den tyska romantikens estetiska spekulation. — Inom 1600-talets e. för B o i 1 e a u med kraven på klarhet och tydlighet hos konsten och dikten den intellektualis-tiska e:s talan. Blott det »sanna» aktas skönt. Därmed uttalas och grundlägges en allmän tradition inom fransk e. och fransk klassicism. Dock framträder med abbé D u b o s en utpräglad innehålls- och känsloestetiker: endast den konst, som talar känslornas och passionernas språk och griper oss, får skönhetens adelsmärke. — Denna tidigare e. hade ännu icke skilt sig från filosofiens allmänna modervetenskap, el. också framträdde den huvudsaki. i de spridda trevande reflexionernas och konstkritikens form. På engelsk botten kallades den också criticism. Först med A. G. B a u m g a r-ten (se denne) utsöndras efter 1750 e. systematiskt ss. en särskild vetenskap och får sitt nuv. namn. E. är enl. honom läran om sinnes- — 921 — — 922 —