ESTETIK kunskapen i dess fullkomliga form (scie'ntia cognitio'nis sensiti'væ), och skönheten själv är sinnlighetens fulländning (perfe'ctio phceno'me-non); en uppfattning med rötter i Wolffs och Leibniz’ filosofi. Jämte Baumgarten framstår G. F. M e i e r ss. den tyska e:s grundare. Genom en rad estetiska tänkare: J. G. S u 1 z e r, F. J. R i e d e 1, M. M e n d e 1 s s o h n m. fl. framkomma så, ett efter ett, de kännetecken och kriterier på skönheten, vilka vid 1700-talets slut samlas och kristalliseras i Kants klassiska definition i hans »Kritik der Urteils-kraft» (1790). Enl. denna är skönt allt, som utan begrepp men på ett allmängiltigt sätt i kraft av sin blotta form väcker ett ointresserat välbehag. Därmed göres front dels mot intellek-tualismen, dels mot utilismen, dels också mot hedonismen (se d. o.) inom e. Och när natur el. konstverk på antytt sätt väcka vårt välbehag, beror detta enl. Kant vidare därpå, att de äga subjektiv ändamålsenlighet, d. v. s. äro så anpassade efter våra uppfattningsförmögen-heter, inbillning och förstånd, att de försätta dessa i harmoniskt samspel; en tankegång, som upptages och självständigt utformas av Fr. S c h i 11 e r, i hans lek-teori för konsten, varvid leken just fattas ss. jämvikt mellan sinnlighet och förstånd. — Från den efterkantska romantiska filosofien utgår den djärvt spekulativa innehålls-e., som äger sina yppersta namn i S c h e 11 i n g och H e g e 1. Denna bestämmer det sköna, med Schelling som »det oändliga, ändligt framställt», med Hegel som idén el. det absoluta i sinnlig uppenbaring (»das sinnliche Scheinen der Idee»), Som ivrare för en mera nykter, strängt formalistisk e. framträder H e r b a r t med bl. a. R. Zim-m e r m a n n och E. H a n s 1 i c k ss. efterföljare, den senare på musik-e:s område. Den experimentalpsykologiska metoden införes i e. av G. Th. F e c h n e r, psykofysikens grund-läggare; hans estetiska undersökningar ha fullföljts av bl. a. O. K ü 1 p e. In på andra, fastän alltjämt psykologiska banor leder den av Th. L i p p s och J. V o 1 k e 11 grundlagda s. k. »inlevelse»-e., byggande på den estetiska sympatiens och känsloprojektionens motiv (jfr ovan). I kraft av den s. k. »inre efterhärmning-ens» princip, ss. i grunden innebärande endast en mera aktiv form för »inlevelse» (Einfüh-lung), kan till samma riktning hänföras K. G r o o s. Detta emotionella betraktelsesätt hos Volkelt, Lipps m. fl. avvisas däremot ss. oriktigt av sådana formestetiker som Konrad Fiedler, Adolf Hildebrand, Hans Cornelius, Charles Lalo m. fl. — Anknytande till Kants e. och under avskuddande av all psykologi har en annan tänkarefalang (H. Cohen, Kühnemann, J. Cohen m. fl.) energiskt givit sig i kast med frågan om det estetiska värdeomdömets giltighet, sökande ankarfästena därför i medvetandets allmännaste betingelser; medan en annan, likaledes psykologifientlig riktning, företrädd av bl. a. M. D c s s o i r, H. S p i t z e r, E. U t i t z, söker grunda en utpräglat objektivistisk, på en fristående analys av konstverket fotad skön-helslära, vilken de också under namn av »allmän konstvetenskap» önska helt skild från e. i hävdvunnen bemärkelse (jfr ovan). Utanför dessa den tyska e:s tankebanor falla inom nyare engelsk sådana försök som H. Spencers bekanta lekteori för konsten, Grant Allens likaledes till utvecklingsläran nära anslutna »fysiologiska» e. (»Physiological æsthelics», 1877) företrädande en estetisk hedonism; inom fransk e. dominerar H. T a i -nes naturalistiskt markerade miljöteori för konsten och hans doktrin om den »härskande egenskapen» (faculté mcre; faculté mattresse; caractère essenliel de 1’objet), vilken konsten genom en aiteration av delar och proportioner har att arbeta fram och ställa i relief; inom aktuell italiensk e. står i förgrunden B e n e -detto Croces intuitionistiska uttrycks-e., med inhemska rötter framförallt i S. De S a n c t i s och Giambattista Vicos estetiska idéer. Från den amerikanska e:s arbetsfält kan nämnas J. M. Ba 1 d w i n s på en storslagen syntes av den europeiska e:s aktuella förklaringsmotiv grundade och likaledes intuitionistiska skönhetsfilosofi. Därtill komma, utom etnografiskt och utvecklingspsykologiskt betonade undersökningar över konstens ursprung (av bl. a. E. G r o s s e, K. B ü c h e r och Yrjö H i r n) på sistone vissa pikanta uppslag från psykoanalysens sida (hos Freud, Rank m. fl. Jfr Psykoanalys). — Inom svensk humanistisk forskning ha särsk. män som C. A. E h r e n s v ä r d, B. H ö i j e r, S. Grubbe, P. D. A. Atterbom, Esaias Tegnér, G. Ljunggren, Hans Larsson, Albert Nilsson och Olle Holmberg (se dessa) behandlat estetiska problem. Litt.: Platon, dialogerna »Symposion», »Staten», »Faidros» och »Filebos» (sv. övers. Platon, »Skrifter» av Claes Lindskog, 6 bd 1920— 26); Aristoteles, »Poetiken» (sv. övers. »Om diktkonsten» av W. Norlind, 1927); Plotinos, »Enneaderna», J. B. Dubos, »Reflexions criti-ques sur la poésie et sur la peinture» (1719); A. G. Baumgarten, »Aesthetica» (1750—58); I. Kant, »Kritik der Urteilskraft» (1790); Fr. Schiller, »Briefe über die ästhetische Erziehung des Menschen» (sv. övers. »Brev om människans estetiska fostran», 1915); G. Th. Fechner, — 923 — — 924 —