ESTLAND rinnande vattnet kraftigt utmodellerade dalgångar. Silurplatån begränsas i n. av en 20—55 m. hög, mot Finska viken vänd brant avsats, som till sin karaktär överenstämmer med den gotländska klinten, men är för övrigt en jämn slätt, som endast lokalt avbrytes av istidens avlagringar (åsar, drumlins och kames). Sin största absoluta höjd når silurområdet n. v. om Peipus med höjder på över 150 m., Enar mägi 166 m., Kellavere mägi (Kellafer) 156 m. Devonområdet är kuperat, särsk. i s. o., där kulliga moränanhopningar omväxla med mellan dessa liggande runda sjöar el. dälder. Här når Väike Munamägi s. o. om sjön Virtsjärv upp till 244 m. och Suur Munamägi nära gränsen mot Lettland till 318 m. G-ö. Hydrografi. C:a % avvattnas till Finska viken. Av hit hörande flodsystem är Narvaflo-dens el. Narovas med Peipus och den viktiga Embach (Emajögi) störst, övriga till Finska viken rinnande floder äro obetydliga. Till Östersjön rinner bl. a. den vattenrika Kasari (Kasargen), till Rigaviken floden Pernau (Pär-nujögi, c:a 135 km.), vars vattensystem genom en numera nästan torr erosionsdal vid Fellin (Viljandi) står i förbindelse med Embach. Av E:s floder bilda endast de åt n. flytande (Narva, Keila o. a.) vid passerandet av klinten forsar och vattenfall. — Av sjöarna äro Peipus (3,585 kvkm., varav E:s andel 1,813 kvkm., med ett maximidjup av endast 17,o m.) och Virtsjärv (Vörtsjärv, 275 kvkm., maximidjup 6 m.) störst. G-ö. Klimat. Genom de omgivande havens inverkan är vårens temp. låg, hösten däremot är mild. Medeltemp. för året är högst på ösel (5,5°), lägst i Narvatrakten (4,5°). Ärsampli-tudens storlek framgår av följ, februari- och julitemp: ösel (Filsand) —4,o°, 16,4°, Reval — 5,8°, 17,o°, Narva —6,o°, 17,o, Dorpat (Tartu) — 6,7°, 17,o°. Vindar från s., s.v. och v. äro förhärskande (i n. kustområdet dock om våren från n.). Den årl. nederbördsmängden tilltager från n. v. (476 mm.) mot s. ö. (557 mm.). Nederbörden är på försommaren sparsam, rikligast i juli och augusti. G-ö. Växt- och djurvärld. E:s flora och vegetation skiljer sig icke nämnvärt från s. Sveriges. Som skogbildare uppträda våra vanliga träd (framför allt tall och gran) och buskar. Dessutom förekommer ask, lönn, alm, lind och ek, som sällsynthet även idegran. Karakteristiska för det estländska landskapet äro kärren och myrarna, som täcka inemot % av landet och nå sin största utbredning i v. och n. o. Silurplatån karakteriseras på öarna och i n. v. av en om Gotland och Öland påminnande sparsam alvarvegetation. — Bland däggdjuren må som sällsynta nämnas björn, varg, grävling, mård och lo samt som mera allmänna räv, vessla, iller, utter, älg, rådjur, hare och ekorre. Fågelvärlden är ställvis riklig, ävenså tillgången på fisk (strömming, vassbuk, torsk, flundra, ål m. m.). G-ö. Befolkning. Enl. folkräkningen i dec. 1922 uppgår folkmängden till 1,107,100 (24 inv. pr kvkm.) och enl. uppskattning 1/i 1929 till 1,116,553. Av befolkningen är 87,7 % ester (se d. o.), 8,2 % ryssar, 1,7 % tyskar, 0,7 % el. 8,750 svenskar (se Estlandssvenskar) och 0,4 % judar. Svenskarnas bosättningsområde omfattar Runö i Rigabukten, kustlandet i n. v. med Wormsö, Nuckö, Odensholm och Rågö samt Nargö utanför Reval. Ryssarna äro talrikast i ö. (längs Narvafloden, utmed Pei-pusstranden, i Petschurområdet), tyskarna och judarna bo företrädesvis i städerna, som hysa % av landets befolkning och av vilka må utom Reval nämnas Dorpat (65,267 inv. 1929), Narva (26,150 inv.), Pernau (Pärnu, 21,245 inv.), Valk (Valga, 13,391) och Wesenberg (Rakvere, 12,930 inv.). Av befolkningen är 78,e % protestanter, 19,o % grek.-katoliker, 0,4 % judar. — Kulturellt hör E. till v. och n. Europa. Analfabeterna utgöra (1922) endast 5,o % av befolkningen och äro talrikast bland ryssarna i ö. I det självständiga E. har bildningsarbetet tagit kraftig fart. Landets kulturella centrum är Dorpat med dess av Gustav II Adolf grundade univ. (7 fakulteter, över 4,000 studenter). En stor nationellt väckande och förenande betydelse ha redan under den ryska tiden de stora, hela landet omfattande sång- och musikfesterna haft samt under senare tider framförallt de talrika tidningarna. G-ö. Språk, se Estniska språket. Fornminnen. Från E:s stenålder kännas nära 3,000 horn- och benföremål samt c:a 100 stenredskap och vapen. Till de äldsta höra de från boplatsen vid Kunda i n. ö. E., vilka nära överensstämma med skandinaviska från ancy-lustiden (se d. o.). Från yngre stenåldern märkas åtskilliga båtyxor (se d. o.), närmast liknande de finska och representerande enmans-gravkulturen (se d. o.). Från denna tid finnas även flintredskap, en del simpla (inhemska), ett fåtal av högre kvalitet (import från Skandinavien). Från bronsåldern kännas endast ett dussintal fynd med metallföremål, ett par av dem införda från Sverige el. Danmark. Äldre järnåldern e. Kr. är väl företrädd i fynden, särsk. 3:e—4:e årh. Från denna tid finnas talrika gravar med likbränning och delvis lokala fornsakstyper. I mitten av årtusendet märkes en avmattning, som fullt häves först med 8:e— 10 :e årh., då en särpräglad kultur kan iaktta- — 927 — — 928 —