ESTLAND gas. Mot slutet av detta skede spåras även svensk import. G. Em. Historia. E. framträder först sent i historien. Från vikingatiden föreligga en del underrättelser om förbindelser med Skandinavien, och under den äldre medeltiden ha estniska sjörövare ofta hemsökt Sveriges ostkust och plundrat i Mälaren, där de 1187 brände Sigtuna. Landet stod även i beröring med ryssarna, och 1030 företog furst Jaroslav ett tåg dit, då han bl. a. anlade skansen Jurjev, den första upprinnelsen till det nuv. Dorpat. Det är dock först från början av 1200-talet, E. börjar framträda mera. Detta sker i samband med den tyska kolonisationens utbredning i Balti-cum genom de andliga riddarordnarna, först svärdsriddarna, sedan tyska orden. Sedan dessa underkuvat letterna och liverna, kom turen till esterna, och under ledning av den kraftfulle biskop Albert av Riga (se denne) igångsattes erövringen av E. 1208. Den pågick med växlande framgång i nära 20 år. Då esterna fingo understöd av ryssarna, måste Albert anlita Valdemar Sejrs hjälp; denne landsteg 1219 vid det nuv. Reval och besegrade esterna i det berömda »Volmerslaget». Ss. lön för hjälpen erhöllo danskarna 1238 n. E. el. områdena Har-rien och Wierland, medan tyska orden behöll de s. delarna av landet. Länsväsendet blev nu infört i E., och den estniska bondebefolkningen utsattes för mycket förtryck, rättslös som den var mot adeln på dess borgar. De danska besittningarna i E. synas ha stått i ganska svag förbindelse med moderlandet; då 1343 ett stort uppror bland den inhemska befolkningen utbröt, måste danskarna i E. anlita tyska ordens hjälp för dess underkuvande. Valdemar Atter-dag överlät därpå 1346 det danska E. till ordensstaten för en penningssumma. Tyska orden hade nu hela E. i sitt våld; landet feodalisera-des fullständigt, och vid mitten av 1500-talet hade den estniske bonden blivit livegen. Vid sidan av orden framträdde även andra maktfaktorer, som ville hävda sitt oberoende, ss. de tyska biskoparna (i Riga och Dorpat), de till hanseförbundet anknutna städerna och ordens egna vasaller, som sammanslöto sig i korporationer för att tillvarataga sina intressen. Mellan dessa olika maktgrupper rådde ideliga fejder. Den tyska orden förföll på 1500-talet, och då ryssarna under Ivan IV 1558 angrepo E., måste ordens siste högmästare, Gotthard v. Kettler, söka hjälp utomlands. Han vände sig till Gustav Vasa, men denne tvekade att inblanda sig i förhållandena i Balticum. Först Erik XIV beslöt sig härför, väl av fruktan att se sig förekommen av Polen el. Danmark. 1561 avsände han till Reval Klas Kristersson Horn, som fick Uppslagsbok. VIII. _ 929 ___ 30 denna stad och adeln i n. Estland att underkasta sig Erik. Polen satte sig fast i s. E., och i Stettinfreden 1570 erhöll Danmark ösel och området Wiek, medan Sverige behöll n. E. Sedermera förvärvade Sverige de danska och polska områdena i frederna i Altmark 1629 och Brömsebro 1645. Under den sv. tiden förbättrades E:s ställning i flera avseenden. Den sv. regeringen sökte stävja adelns godtycke och upphjälpa böndernas olyckliga läge; under Karl XI var det en gång tal om att upphäva livegenskapen, men detta strandade på adelns motstånd. Från den sv. tiden härrör även Dor-pats univ. (se d. o.) 1632. Under det stora nordiska kriget erövrades E. 1710 av ryssarna, som även behöllo landet i Nystadfreden 1721. Under den ryska regimen förvärrades E:s ställning åter i så hög grad, att åtm. 1700-talet kan anses ss. dess svåraste tid. Adeln återvann hela sin forna makt över bönderna; en ändring häri inträdde först under Alexander I, då livegenskapen upphävdes 1816 och 1819. Men i stället fick adeln böndernas jord till obestridd egendom, och i själva verket voro de frigjorda bönderna ekonomiskt skyddslösa gentemot godsherrarna, som efter godtycke kunde vräka bonden från hans jord och lägga den till godsets. Först på 1850- och 60-talen förbättrades böndernas ställning, då de fingo rätt att arrendera jord, sedermera även att köpa sådan. Den ryska regeringens liberalare hållning under Alexander II följdes emellertid av en stark reaktion under Alexander III, och E. utsattes nu för en energisk russificeringskampanj, som bl. a. undanträngde estniskan till förmån för ryskan ss. huvudspråk i ämbetsverk, domstolar och skolor. De olidliga agrara missförhållandena framkallade 1905 oroligheter bland bönderna mot adeln, vilka nedslogos av rysk militär på den senares tillskyndan och oftast med stort godtycke, vilket skärpte motsatsförhållandet mellan adeln och den övriga befolkningen. Den ryska revolutionen 1917 blev inledningen till en ny period i E:s historia, dess tillvaro ss. självständig stat. Det lyckades esterna att förmå Lvovs provisoriska regering att giva E. en autonom ställning inom det ryska riket. En hela befolkningen representerande lantdag valdes. Men då bolsjevikerna vunno överhand i Ryssland och de i E. förlagda ryska trupperna anslöto sig till dem, blev lantdagen på hösten 1917 upplöst av dessa, som understödde en av estniska bolsje-viker bildad sovjetregering. Bolsjevikväldet i E. blev emellertid ej långvarigt, enär tyskarna besatte landet. Lantdagen samlades ånyo och förklarade 24/2 1918 E. för en självständig republik, och E. erkändes som sådan av entent- — 930 —