ESTLAND makterna. Tyskarnas ockupation förskaffade den baltisk-tyska adeln makten i E., och denna sökte få till stånd ett baltiskt hertigdöme (bestående av E., Livland och Kurland) i nära anslutning till Tyskland. På dessa planer gjorde emellertid Tysklands sammanbrott i nov. 1918 hastigt slut, och den av tyskarna avsatta provisoriska regeringen övertog åter ledningen. Då tyskarna efter händelserna i nov. 1918 utrymt E., följde bolsjevikerna i deras spår och besatte nära halva E. Den estniska regeringen erhöll understöd från England och Finland, och efter hårda strider lyckades general Laido-ner (se denne) 1919 utdriva ryssarna ur E. Ställningen var en tid kritisk nog, då E. angreps i ryggen av en ny fiende. Den tysk-baltiska adeln hade uppsatt ett lantvärn, som i förening med en del tyska grupper under general v. d. Goltz (se denne) erövrat Riga och hade för avsikt att förmå E. jämte Lettland att ansluta sig till ett nyupprättat tsardöme Ryssland. Men general Laidoner slog v. d. Goltz i juni 1919 vid Wönnu-Ronneburg och utdrev honom från Lettland. Kriget mot Ryssland avslöts 1920 med freden i Dorpat, vari bolsjevikerna erkände E. ss. självständig stat och beviljade det åtskilliga förmåner. E. blev därefter (1921) erkänt av de andra europeiska staterna och intogs s. å. i Nat. förb. Medan kriget mot Ryssland ännu pågick, hade man skridit till val av en lagstiftande församling. 24/4 1919 sammanträdde denna, som valts av alla medborgare över 20 år; den utarbetade grundlagar och antog en agrarreform-lag, varigenom en rättvisare fördelning av jorden ägde rum och det gamla latifundiesystemet avskaffades. Konstituanten upplöstes därefter, och 1920 ägde de första valen till riksdagen (riigikogu) rum. Medan den lagstiftande församlingen haft ett starkt radikalt inslag med socialdemokraterna ss. största parti, ändrades det politiska läget under den följ, tiden, så att högerpartierna varit de dominerande. Störst av dessa har varit det konservativa agrarpartiet; bland dess främsta ledare märkas advokaten K. Päts, flera gånger regeringschef, och J. Tee-mant. Till högern hör även det kristliga folkpartiet. En mellanställning intaga de s. k. centerpartierna, av vilka folkpartiet under J. Tö-nisson är det mest betydande jämte arbetspar-tiet, det senare av en borgerligt-radikal inriktning och med advokaten O. Strandman som främste ledare; sedan 1929 står denne, som redan tidigare varit regeringschef, i spetsen för en koalitionsministär. Medan hittills de borgerliga partierna dominerat i E., har vänstern icke spelat någon mera framträdande roll. E:s ringa industri och svårigheten att organisera lantarbetarna ha gjort, att det socialistiska arbetarpartiet, som 1925 bildades genom en sammanslutning av de oavhängiga socialisterna och socialdemokraterna, haft svårt att göra sig gällande; bland ledarna märkas M. Martna och konstituantens president, A. Rei. I E. fanns även ett kommunistiskt parti, som 1924 med understöd från bolsjevikerna sökte genomföra en statskupp. Efter dennas misslyckande blev partiet upplöst ss. upproriskt mot staten. De borgerliga partierna ha bildat så gott som alla regeringar; i de stora huvudfrågorna har skillnaden dem emellan varit ringa och möjliggjort samarbete. På det inrikespolitiska området har agrarfrågan dominerat, då lantbrukets främjande för E. ss. övervägande jordbruksland varit av dominerande betydelse. Den radikala reformlagen av 1919, varigenom staten exproprierade och styckade de stora riddargodsen, bidrog kraftigt att stabilisera statslivet genom att undanrödja anledningar till missnöje hos massorna på landsbygden. Utrikespolitiskt har E. upprätthållit fredliga vänskapsförbindelser med grannarna och har ingått ett försvarsförbund med Lettland. H. Bg. Författning och förvaltning. E:s författning är daterad 1£7b 1920 och torde vara en av de mest demokratiska i världen. Inflytelser från nutida tyska författningar och från schweiziskt författningsliv äro påvisbara. »E. är en självständig, oavhängig republik, där högsta makten innehaves av folket självt», heter det i författningens första paragraf. Genom folkinitiativ och referendum kan hela folket direkt medverka i såväl den vanliga lagstiftningen som i ändring av grundlagen. För att en ändring av den senare skall kunna ske, fordras, att minst % av landets röstberättigade medborgare röstat för en sådan. I huvudsak utövar emellertid det suveräna folket sin makt genom riksdagen (riigikogu). Denna består av en enda kammare med 100 led., utsedda för 3 år genom proportionella val. Rösträtt vid val till denna församling (och vid allmän folkomröstning) tillkommer män och kvinnor, som fyllt 20 år och åtm. 1 år i följd varit estländska medborgare. Samma personer äro valbara till församlingen. Folkrepresentationen dominerar helt landets politiska liv. Ej nog med att den i fråga om lagstiftning och statsfinanser har en betydande makt, den behärskar helt landets regering, vilken formligen utses av riksdagen och enl. författningens bestämmelser måste avgå, om den av riksdagen erhåller ett uttryckligt misstroendevotum. E. saknar egentligt statsöverhuvud; i folkrättsligt avseende har den s. k. riksälste (riigivanem) en presidents representativa skyldigheter (t. ex. vid det officiella besöket i — 931 — — 932 —