ESTLANDER Litteratur. De äldsta bevarade fragmenten av estniskt språk (huvudsaki. ortnamn) härröra från 1200-talet. Av den under 1500-talet skrivna litteraturen finns ingenting kvar. Från de första åren av 1600-talet äro Georg Müllers predikningar. Den äldsta bevarade tryckta estniska boken är Henricus Stahls för prästerskapet avsedda (tyska och estniska) »Hand- und Haussbuch» (1632—38). N. T. utkom på syd-estniska 1686, på nordestniska 1715; hela bibeln 1739. Den estniska folkdiktningen, med rötter i medeltiden, är rik och omfattande; den finska folkpoesins episka ämnen ha till mycket betydande del fått sin första utformning på estniskt språkområde. I E. är det företrädesvis kvinnorna, som förmedlat den muntliga litterära traditionen; enstaka kvinnliga sångerskor ha suttit inne med ett sångförråd av ända till 15,000—20,000 versrader. Under de senaste mansåldrarna ha samlare som J. Hurt, M. J. Eisen och O. Kallas med bistånd av ett tusental medarbetare i språkområdets skilda delar hopbragt ett väldigt material, varav dock blott en ringa bråkdel blivit tryckt. — Den estniska konstdiktningen går knappast längre tillbaka än till tiden för livegenskapens upphävande, och under hela det sista årh. bär den i stort sett en något dilettantisk prägel. Originella begåvningar saknas ej, men deras utveckling har i de flesta fall blivit stäckt av oblida levnadsförhållanden el. kampen med de svårigheter, det otillräckligt utbildade skriftspråket erbjöd. De märkligaste lyrikerna under början, resp, mitten och slutet av årh. voro K. J. Peterson (1801—22), Lydia Jannsen (märket L. Koidula) och Anna Haava. Epiken företrädes av läkaren Fr. R. Kreutzwald, som på grundval av folkliga dikter och prosaberättelser skrev eposet »Kalevipoeg» (1861); detta »folkepos» har för stärkandet av den nationella självkänslan spelat en liknande roll i Estland som »Kalevala» (se d. o.) i Finland. J. W. Jannsen (1819—90) var på sin tid en centralfigur men i grunden mera betydande som folkupp-lysare än som skriftställare; av hans hand är esternas nationalsång, en konstlös variation på Runebergs »Vårt land» (sjunges till Pacius’ melodi). Som dramatiker tillvann sig A. Kitz-berg efter sekelskiftet stor uppskattning. — Bland 1880—90-talens prosaförf. förtjänar särsk. humoristen E. Bornhöhe (Brunberg) att nämnas. — Huvudsaki. inom tiden mellan sekelskiftet och världskriget faller Eduard Wildes litterära verksamhet. Han har avsevärt höjt den historiska romanen, som tidigare odlats med mera iver är framgång. 1905 framträdde förf.-gruppen Noor-Eesti (»Det unga Estland») med ett nytt litterärt program, vars kärn punkter gällde språkets och den individuella stilens uppodlande och tillägnelsen av de nyare strömningarna i Västeuropas, Skandinaviens, Finlands och Rysslands kulturliv. Ledaren för denna grupp, Gustav Suits (sedermera prof, i Dorpat), röjer i sin kärnfulla lyrik en viss frändskap med skandinaviskt kynne. Bland lyriker tillhörande denna grupp el. senare uppkomna riktningar må nämnas Henrik Visnapuu och skaldinnorna Marie Under (den estniska sonettens mästare) och I. Meerits. Bland prosaisterna märkas i främsta ledet den mångsidigt produktive Friedebert Tuglas samt S. H. Tammsaare, Mait Metsanurk och Jaan Oks. J. Aavik har inlagt stora förtjänster om språkets rensning och förnyelse. Bj. C. Litt.: Geografi: Grufman, »Estniska republikens geografi» (i »Ymer», 1923); M. Haltenberger, »Landeskunde von Eesti» och A. Tannekam, »Outlines of the distribution of population in Estonia» (båda i »Publi-cationes instituti univ. Dorpatensis geogra-phici», resp. 6—10, 1926, och 16, 1929); S. Wikberg, »E.» (1930). — Fornminnen: A. M. Tallgren, »Zur Archäologie Eestis» (i »Acta et commentationes univ. Dorpatensis», B 3 och 8, 1922—25). — Historia: L. Arbusow, »Grundriss der Geschichte Liv-, Est- und Kurlands» (4 Aufl. 1918); »Det nya E.» (1928). — Litteraturhistoria: G. Suits, »Die estnische Litera-tur» (i »Die Kultur der Gegenwart», 1:9, 1908); Hagar Olsson, »Dikt och liv i E.» (i »Ny generation», 1925). EstlaTider, finländsk ätt, som anses vid 1600-talets mitt ha från Estland inflyttat till Uleåborg. Kyrkoherden i Lappfjärd, kontraktsprosten och teol. d:rn Jakob Jonas E. (1785— 1854), var far till nedannämnda E. 1) och 2), adlade resp. 1879 och 1898 under skilda ätte-nummer. C. 1) Jakob August E., läkare (1831—81), med. och kir. d:r 1859, prof, i kirurgi vid Helsingfors univ. 1860. Som läkare och lärare var E. framstående, med en utomordentligt god diagnostisk förmåga och glänsande operationsteknik. Särsk. intresse ägnade E. åt de plastiska operationerna, där han inom vissa områden utarbetade nya tekniska detaljer, t. ex. vid substansförluster i ansiktet. E. har även nedlagt sto ra förtjänster vid den operativa behandlingen av — 939 — — 940 —