ESTNISKA SPRÅKET vid Birkas å Nuckö, och hösten 1931 grundades ett sv. gymnasium i Hapsal. I Reval ha sv. av ålder egen församling och kyrka jämte från Sverige utsänd präst, som periodiskt plägar besöka de övriga sv.-bygderna. Likaledes har Runö egen präst. I vissa församlingar hållas gudstjänster omväxlande på sv. och estniska. I Reval har Svenska odlingens vänner, som nära samarbetar med Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet, sitt säte och eget kansli; lokala vd. av denna finnas i alla sv.-bygderna och ha verksamt bidragit till inrättande av sv. skolor och bibliotek på ett flertal platser. I Reval utkommer även estlandssvenskarnas enda tidn., »Kustbon», som utgår i c:a 1,000 ex. — Om E:s språk se D a g ö. — Litt.: J. Matkur, »Estlands geografi», övers, från estniskan av N. Linderstam, jämte några ändringar och tillägg av N. Blees (1922). Ett stort antal artiklar i hithörande ämnen finnas i Riksföreningens årsböcker och »Allsvensk samling». K. A. Hj. Estniska språket tillhör den östersjöfinska språkgruppen (se östersjöfinska språk) och är närmast besläktat med de s.-v.-finska folkmålen i Äboland (Egentliga Finland). Finska och estniska skriftspråken (riksspråken) likna varandra mindre än sv. och danska, men avsevärt mera än sv. och högtyska. Det estniska språkområdets kärnland sammanfaller ung. med republiken Estlands område (om man bortser från de öar, där sv. talas; se E s t-landssvenskar); dessutom finnas mer el. mindre manstarka estniska kolonier här och var i europeiska Ryssland och Sibirien, U. S. A. och annorstädes. Allt som allt talas e. s. av c:a 1% mill. människor. Esterna kalla (numera) sig själva eestlased (ental eestlane) och sitt språk eesti keel (keel = språk). Denna benämning, närmast lånad från tyskan, går tillbaka på det hos Tacitus förekommande folknamnet Aestii, som emellertid uppenbarligen ej avsåg esternas utan snarare li-tauernas och letternas förfäder. E. s. företer vid jämförelse med finskan vissa ålderdomliga drag men gör å andra sidan, bl. a. genom bortkastande i stor utsträckning av slutvokaler och mellan-vokaler (apokope och synkope, se d. o.), ett ungdomligt intryck i förhållande till det stora flertalet finska dialekter. I fråga om ljudens kvantitetsförhållanden företer e. s. ett rikt system av växlingar, som dock till största delen ej höra direkt samman med vad man i den finsk-ugriska språkhistorien kallar stadie-växling (se d. o.). Vokalharmoni (se d. o.) förekommer blott i de sydligare dialekterna. Formläran är ej på långt när så regelbunden som den finska. Ordskatten är starkt bemängd med lågtyska element. Rättskrivningen grundar sig på samma principer som den finska. Bokstaven h uttalas ej i ordets början. Bokstaven ö betecknar en med höjd mellantunga bildad labia-liserad vokal (ett slags mellanting mellan ett täml. öppet ö-ljud och ett sv. kort u), som etymologiskt sett i finskan motsvaras dels (regelbundet) av ett (bakre) e — resp, ie —, dels (ofta) av o, dels (stundom) av a, ex. pöld, åker = fi. pelto, möök, svärd = fi. miekka, önn, lycka = fi. onni, söna, ord = fi. sana. E. s. är rikt förgrenat i dialekter (sockenmål). Grovt taget särskiljer man två huvuddialekter: nordestniskan (Reval-e.) och sydestniskan (Dor-pat-e.), som ha legat till grund för var sitt skriftspråk. Det nu gällande (nordestniska) riksspråket kan kännetecknas som ett fullt utbildat kulturspråk. — Den utförligaste grammatiken är F. Wiedemanns »Grammatik der ehstnischen Sprache» (1875). Ordböcker: F. Wiedemann, »Ehstnisch—deutsches Wörter-buch» (1869, 2 Aufl., red av. J. Hurt 1891—93, 3 Aufl. 1923); L. Kettunen, »Virolais—suoma-lainen sanakirja» (1917). Bj. C. Rågöbönder på slåttergänge. — 945 — — 946 —