ETIK ministären Polignac riktade svarsadress 1830, som gav stöten till julirevolutionen. Samlade arbeten utg. 1846—53, med biogr. av M.Thiessé. — Litt.: C. Le Senne, »Monsieur É. et le théätre sous 1’empire» (1913). Lff. Étienne [etjä'n], Eugène, fransk politiker (1844—1921), valdes 1881 som Gambettas anhängare till deputerad i Oran (Algeriet) och blev ständigt återvald; understatsekrelerare för marinen och kolonierna 1887—92, v. president för deputeradekammaren 1894—95, 1902 —04, inrikesminister 1905 under Rouvier, krigsminister under Rouvier och Sarrien 1905—06 samt under Briand och Barthou 1913, senator 1920. E. var specialist på kolonialfrågor och bidrog starkt till alt Frankrike trots motstånd från sådana män som Clemenceau el. Pelletan under 1880- och -90-talen bedrev en energisk kolonialpolitik. G. Liv. Etik (av grek, ethos, se Et os), sedelära. 1) Fil. E. behandlar i första rummet frågan vilken måttstock vi använda för att avgöra, om en handling är god el. dålig. Nära till hands ligger det svaret, att en god handling är den som främjar vår egen (el. andras) lycka. Men då blir frågan vad som menas med lycka. Epi-kuros, den mest typiske lyckofilosofen, ansåg (i motsats till Aristippos, se denne) lyckan ligga i den varaktiga själsrön, som människan skulle lära sig bevara även i de svåraste lägen. Hans fordringar kunna bli lika stränga som stoikerns, lyckoföraktarens, och en stoiker har sagt om honom: vad vi fordra i dygdens namn, fordrar han i lyckans. Men Epikuros höll på, alt lyckan är huvudsaken och att dygden endast är som en medicin, vilken man lar för lyckans skull. Tidigt insåg man, att samliv och samverkan med andra, i familj och stal, skänkte människan en djup lycka, och sålunda blev småningom programmet: allas lycka. Så hos Ben-tham (se denne) samt Sluart Mill i hans 1861 utgivna »Utilitarianismen». Till lyckan räknar denne icke blott det elementära välbefinnandet (»svinets belåtenhet») utan ock den högre lyckan, som hänför sig till ideella värden, ss. rättvisa och sanning: »Rättvisa är en heligare sak än klokhet». Men han liksom Epikuros anser rättvisan som ett medel för lyckan. Även Sokrates och Platon använde som etiskt mått lyckan och ville just utreda, vari den sanna lyckan bestod. I dialogen »Protagoras» söker Platon, liksom sedan Mill, att mäta själva lustkänslan. Emellertid inför han (redan i dialogen »Gorgias») ett annat, mera objektivt mått. Han pekar på, att kroppen har sina hälsolagar, så även själen, ja att hela tillvaron har lagar, som vi icke ostraffat bryta mot. Han vill alltså indirekt och i förväg avgöra, vad som främjar lyckan el. ej. I våra dagar har Herbert Spen-cer sökt mera melodiskt utforska dylika lagar. Det blir en lyckolära även det, men programmet går icke direkt ut på alt tillfredsställa lyckokänslan utan på att finna de i sig riktiga normerna. En sådan indirekt lyckolära övergår lätt i den form som kallas perfeklions-e.: målet blir fullkomnandet av alla våra funktioner, varvid lyckomotivel ytterligare föres i bakgrunden. Del i sig riktiga fann Platon slutl. i idéerna, de eviga normerna, sådana som del sanna, det goda, det sköna, och härmed har han givit oss en typ av e., som sedan i alla tider stått i förgrunden. På sätt och vis är lyckotanken även här med, eftersom vår sanna lycka just är att leva i överensstämmelse med idén, men den träder nu ännu mera tillbaka som en bisak, vadan också denna idé-e. brukar sättas som motsats till lycko-e. Hos Arisloleles (se denne) ligger också Platons idélära till grund för e. Även en sådan filosof som Spinoza, vilken betraktar sig som avgjord motståndare till Platon, finner måttet för våra handlingar i tillvarons eviga lagar. En representant för idé-e. är Boström (se denne), men han representerar en särsk. typ av den. Ur plalonismen framgick, genom nyplaton-ismen och kristendomen, den åskådningen att varje personlighet har i idévärlden, i Gud, sin idé, sill rätla jag, som det gäller att förverkliga. De abstrakta normerna ligga inneslutna i denna idé och få sin bestämdare mening i denna. Sin särsk. betydelse har denna personlig-hels-e., sådan den utvecklade sig inom filosofien, l. ex. hos Boström, därigenom att den tar sikte på den allsidiga utvecklingen av varje persons ideella möjligheter. Till programmet att i sann mening »vara sig själv» har man f. ö. kommit även på andra vägar än plalonismens. Att förverkligandet av sin idé också involverar den sanna personliga lyckan, är givet, men denna blir ändå icke det första, även om den får en naturligare betoning i personlighels-e. En skarpt markerad typ av e. är Kants. Han icke blott avvisar lyckan som handlings-moliv utan är mycket rädd för att ge den ett rum i e. även som följdfenomen. Hans utgångspunkt är pliktkänslan, som icke behöver motiveras genom någonting. Plikten är kategorisk, ovillkorligt bjudande, och först genom pliktkänslan få vi aning och praktisk förvissning om ett ändamålens rike, som motsvarar Platons idévärld. Det ofrånkomliga bud, som pliktkänslan ger oss, formulerar han så: »Handla alltid efter en maxim, om vilken du kunde vilja, att den bleve allmän lag». Även så: »Behandla i din egen och andras person — 962 — Uppslagsbok. VIII. __ ggl ___ 31