ETIK mänskligheten aldrig som blott medel utan alltid tillika som ändamål». Den senare formuleringen pekar i riktning mot personlighets-e. För alla former av lyckomoral kan man använda termen eudaimonism, som syftar på själens välbefinnande el. välförhållande, samt termen välfärdsmoral (Höffding) och kan då alltefter arten av lycka skilja mellan en högre och en lägre form. Denna senare kan också betecknas som hedonism, njut-ningslära. Från åtskilliga andra synpunkter än måttstockens kunna andra distinktioner göras. Några må här, utan systematisk ordning el. fullständighet, anföras. — Man kan se på handlingens 1 e g a 1 i t e t, d. v. s. dess yttre över-enstämmelse med budet, el. på dess moralitet, d. v. s. det sinnelag, varur den framgår. Autonom kallas handlingen, om den framgår ur ens egen verkliga vilja och övertygelse, heteronom, om den föranledes av t. ex. tvång el. auktoritet, ävensom av övermäktiga begär. E:s utveckling går i det hela från legali-tet till moralitet, från heteronomi till autonomi. — Kant betonade särsk. att en handling skall ske av plikt, utan hänsyn till böjelsen el. resultatet. Schiller gjorde mot honom gällande själva böjelsens förädling, alltså dygden — detta i enl. med Platons och i allmänhet grekernas e. —, och romantiken svärmade för »den sköna själen», som av sig själv, utan plikternas band, fann det riktiga. Andra, särsk. vissa utilister, ha lagt huvudvikten på handlingens resultat, varmed dock kan menas icke blott dess yttre verkningar utan även det spår en handling sätter i karaktären. Det visar sig lätt att plikten, dygden och resultatet ej få skiljas från varandra, något som särsk. Schleiermacher utrett. — E. kan vara imperativ, ss. hos Kant, el. mera beskriva n-d e, ss. hos Spinoza, vilken säger sig blott vilja påvisa, hur de lägre begären nödvändigt övergå i högre och hur människan finner sin sanna lycka i denna övergång. — Några, ss. Kant, betona de allmängiltiga etiska lagarna, andra, som Schleiermacher, mera den individuella säregenheten i livsföringen. Som e:s sista problem kvarstår alltid den frågan, om vi över huvud ha någon hållbar princip för att skilja på goda och dåliga handlingar (jfr Hägerström, »Om moraliska föreställningars sanning»). En huvudfråga är också den, huruvida de olika formerna av e. ohjälpligen gå i sär, el. om de, fullt genomförda, närma sig varandra (jfr Hans Larsson, »Tre moralprinciper» i saml. »Filosofiska uppsatser», 1924); så ock frågan om e:s förhållande till rätts- och religionsfilosofien, med vilka senare den brukar sammanföras under rubriken »praktisk filosofi». — Litt.: F. Schleiermacher, »Grundlinien einer Kritik der bisherigen Sittcn-lehre» (1803); C. Y. Sahlin, »Om grundfor merna i etiken» (1869); H. Höffding, »Etik» (1887); J. S. Mill, »Utililarianism» (1903); W. Windelband, »Einleitung in die Philosophie» (1914); I. Kant, »Grundläggning av sedernas metafysik» (i »Berömda filosofer», 15, 1920). H.L. 2) Teologisk e. (el. moralteologi) sysselsätter sig i stort med samma problem som den (ovan behandlade) s. k. filosofiska e. En skillnad mellan dessa två slag av e. torde praktiskt taget förekomma endast inom kristenheten. Olikheten består icke däri, att den filosofiska e. med nödvändighet tar avstånd från religionen. Kant låter t. ex. sin morallära utmynna i en religiös tro. Den teologiska e. får sin karaktär företrädesvis genom det svar, den lämnar på två frågor, näml, om vägen att vinna klarhet beträffande det sedliga idealet samt om förmågan att förverkliga detsamma. Är människans »natur» el. är en högre vilja måttstock för vad som är moraliskt gott och eftersträvansvärt? Får man kunskap härom genom att rådfråga sina »naturliga» instinkter, resp, förnuftet, el. behöver människan för att komma till klarhet i någon bemärkelse bygga på religiös tro? Den teologiska e. i sin mest utpräglade form hänvisar till det auktoritativa bibelordet som ensamt vägledande i detta avseende. Tio Guds bud, bergspredikan o. a. stycken i bibeln med etiskt innehåll få tjäna som omedelbara och konkreta anvisningar ang. rätt och orätt. I N. T. framhålles dock med full klarhet, att enl. den kristna uppfattningen buden icke utgöra en rad godtyckligt uppställda föreskrifter. De äro uttryck för ett och samma krav, kärleksbudet: »Hela lagens uppfyllelse ligger i ett enda budord, näml, detta: Du skall älska din nästa som dig själv» (Gal. 5:14, jfr Rom. 13:8, 10). Genom hela kristenhetens historia löper också tanken, att de moraliska bud, vilka framställas ss. Guds bud, tillika äro grundade i förnuftet el. människans högre natur. Så lärde kyrkofäderna, den medeltida skolastiken och Luther. — Fr. o. m. Schleiermacher har det blivit en alltmera omfattad grundsats inom den teologiska e., att den kristna moralen bygger på religionen i en annan mening: den inre förvandling, som religionen medför, ger upphov till ett nytt sätt att bedöma tingen och människorna. Uppgiften för den teologiska e. blir då att söka klargöra, hur det religiösa förhållandet ovillkorligen yttrar sig också i uppställandet av ett nytt sedligt ideal. Ett uppmärksammat kapitel i den teologiska — 963 — — 961 —