ETIOPER e., är frågan om religionen som oundgänglig kraftkälla i det moraliska livet. Den teologiska e. har i regel delat den människouppfattning, som La Rochefoucauld formulerat i en desillusionerad maxim: »svagheter äro ingredienser i dygderna liksom gift i läkemedlen. Klokheten blandar dem och späder ut dem och använder dem som nyttig hjälp mot livets onda». Särsk. Luther betonade starkt, att människan endast genom gudomlig nåd frigöres så, att hon utan tanke på lön med hela sin själ älskar sin nästa som sig själv. Undersöker man de i e:s historia föreliggande systemen, visar det sig ytterst svårt att draga en skarp gräns mellan filosofisk och teologisk e. Element från den filosofiska e. ha så gott som undantagslöst ingått i den teologiska. Och den filosofiska e. har i avsevärd utsträckning arbetat med medvetna el. omedvetna förutsättningar av religiös natur. Rent historiskt kan nian fastslå, att den kristna religionen givit en helt ny belysning och nytt eftertryck åt tanken på kärleken till nästan. Sammanhanget mellan religion och moral framträder också med full klarhet, först då man frågar efter förutsättningarna för ett i teori såväl som i praktik konsekvent fasthållande av människokärlekens ideal. — Litt.: H. Rosén, »Förhållandet mellan moral och religion» (1919); A. Runestam, »Föreläsningar om religion och moral» (1920); A. Nygren, »Filosofisk och kristen e.» (1923), »Etiska grundfrågor» (1926), »Eros och agape» (1930); T. Bohlin, »Das Grundproblem der Ethik» (1923), »Naturlig moral och kristen etik» (1930); W. Herrmann, »E.» (sv. övers., 2 uppl. 1926); O. Dittrich, »Die Systeme der Moral. Geschichte der Ethik» (3 bd, 1923—26). S.v.E. E'tiker, den som sysslar med etiska problem el. vars livsmål äro etiskt inriktade. Etike'tt (fr. étiquette, av den germ. stammen stik-, stek-, sticka; eg.: något faststucket, fastsatt), lapp o. d. med påskrift, fäst vid ett föremål och angivande dess namn, innehåll el. dyl.; sammanfattningen av gällande regler för umgängesformer och bruk (klädsel m. m.) inom vissa, särsk. högre samhällslager m. m. — E t i k e 11 e'r a, förse med etikett. E. H. Étiolement [etjålmä', sv. uttal -mai)] (fra., till s’étioler, tyna, blekna) benämnes det abnorma tillstånd, som inträder hos växter, vilka utvecklas utan normal ljustillgång el. helt i mörker (fu 11 s t. e.). E. spelar en viktig roll inom trädgårdsodlingen vid de s. k. blekningskultu-rerna, ss. vid odling av sparris, bladselleri m. fl. Se vidare Aureavarieteter, Bleksot och Etiolerade växter. A. V-e. Etiolerat (t. h.) och under normal Ijustillgång utvecklat (t. v.) exemplar av potatis. Etiole'rade växter kallas växter, vilka genom en längre ljusbrist avfärgats på gr. av brist på klorofyll. De utvecklas mer el. mindre onormalt och dö efter en tid på gr. av oförmåga att assimilera. Om sålunda tvåhjärtbladiga växter, t. ex. potatis, få gro i mörkt rum, bli groddarna icke gröna utan blekt gulaktiga på gr. av ett i cellerna förefintligt gult färgämne, karotin (se d. o.), stammarna bli onaturligt långa och slaka, bladen däremot små, fjälllika (jfr fig.). Hos enhjärtbladiga växter åter, ss. gräs och lökväxter, bli bladen under liknande groningsförhållanden vanl. mycket längre och smalare. Jfr Aureavarieteter och Bleksot. A. V-e. Etiologi' är läran om sjukdomsorsakerna. Man skiljer mellan inre sådana, endogena, och yttre, exogena. I allm. måste båda samtidigt vara för handen, för att en sjukdom skall uppstå. Den inre sjukdomsorsaken utgöres av förefintligheten av en viss mottaglighet, disposition el. anlag för sjukdomen, som ant. är medfödd el. förvärvad (se Anlag). Ibland spelar dock ett sådant anlag icke någon roll, den yttre sjukdomsorsaken är av den art, att den allena framkallar det sjukliga tillståndet (hunger, kroppsskador genom yltre våld, förgiftningar m.m.). De yttre sjukdomsorsakerna äro mångahanda, ss. bl. a. rubbningar i näringstillförsel (hunger, övernutrition), mekaniskt-traumatiska, termiska, kemiskt-toxiska inflytanden, luft-trycksförändringar. En särsk. stor roll i sjukdomarnas e. spela bakterier, vilka framkalla flertalet av våra infektionssjukdomar, likaså svampar och djuriska parasiter. Det är först på de sista 100 åren sjukdomarnas e. närmare kunnat utredas, dock felas ännu mycket härut-innan. Så är vår kunskap om svulsternas e. fortfarande mycket ofullst. Kännedomen om sjukdomarnas e. är av den största betydelse både för deras förebyggande, igenkännande och behandling. T. H-n. Etio'per (ofta tolkat som »de med bränt ansikte», till grek. ai'thein, bränna, och ops, ansikte), inv. i Etiopien (se d. o.). — 965 — — 966 —