ETRUSKER 2) Konungariket E. upprättades efter överenskommelse mellan Spanien och Frankrike 1801 av storhertigdömet Toscana (se d. o.). Konung blev Ludvig av Parma (1801—03), efter vars död hans änka Marie-Louise styrde landet för sin minderårige son Ludvig II. Då hennes styrelse misshagade Napoleon, fråntog han henne 1807 E. och införlivade det 1809 med Frankrike. B. Etru'sker. De från forntiden kända namnen på detta folk gå alla tillbaka till en stam turs-, egypt. turscha, grek, tyrsenoi' (senare tyrre-noi'), umbriska tu(r)skom (nomen) = »det etruskiska» (namnet = folket), rom. tusci, bevarat i landets nuv. namn Toscana. Själva kallade de sig rasenner, men det romerska etrusci visar, att detta namn också varit känt hos dem, då denna form blott kan förstås mot bakgrund av ett etruskisk återgivande av stammen turs. Herodotos omtalar, att e. härstamma från Ly-dien. Nya arkeologiska undersökningar, särsk. av gravformer i Mindre Asien och Toscana, göra sannolikt, att kärnan i Herodotos’ berättelse är riktigt; deras hemort synes dock snarast ha varit Mysien el. gränslandet mellan Lydien och Mysien. De omtalas första gången i en inskrift på en mur i Karnaktemplet (slutet av 13:s årh. f. Kr.). Mykenska och feni-ciska köpmäns berättelser om rika metallfyn-digheter på fjärran västliga kuster, möjl. i förbindelse med trycket från en överlägsen krigisk stam el. hungersnöd, ha antagl. varit orsaken till deras uppbrott västerut. Vi få tänka oss denna vandring fortsatt under lång tid; i större el. mindre svärmar ha e. lämnat det gamla landet och över havet, som de sedan länge varit förtrogna med, dragit till Italien. Åsikten att e. skulle ha kommit landvägen över Alperna, är nu övergiven av de flesta forskare. Vägen torde ha gått utanför Greklands sydspets och genom Messinasundet. — E:s äldsta städer grupperade sig kring de metallförande höjdsträckningarna i Mellanitalien: Tolfagruppen i s. och framför allt den stora malmbergskedjan i n., som från Montieri (»Kopparberget») sträcker sig över udden vid Populonia (nu Piom-bino) ända till Elba. När de första e. dykt upp i Mellanitalien, veta vi ej. Den enda grav, som med säkerhet kan dateras (i gravstaden vid Tarquinii, nu Corneto-Tarquinia), innehåller en fajanskruka med den egyptiske konungen Bok-choris’ namn (han regerade 718—712, kanske något längre). Förhållandet till den infödda befolkningen, vars kultur vid e:s ankomst var mycket primitiv, synts icke alltid ha varit präglat av fiendskap; från den äldsta tiden finnas inga befästningsanläggningar. Den infödda befolk ningen torde frivilligt ha underkastat sig de främmande, som från sitt hem och sina vandringar medförde en högt utvecklad kultur; bl. a. förstodo de att planmässigt anlägga städer, slå broar och bevattna jorden. De ursprungliga inbyggarna ha odlat jorden för den främmande härskarkasten. — Från städerna n. om Tibern utbredde e. sitt välde mot n. över Po-slätten och ända upp i Alperna, mot s. under 6:e årh. f. Kr. över Kampanien med Capua; under samma årh. erövrades Korsika. Även Rom måste betala skatt till det etruskiska förbundet. Tarquinierna voro e.; vi känna namnet på en etruskisk furste Avle Tarchunus. Fördrivandet av Tarquinius Superbus var sannolikt ett försök från romersk sida att avkasta det främmande oket, vilket försök trots de romerska förf:s fördöljande av händelsen misslyckades i första omgången, då det ledde till att Laris Porsenna besatte staden. Sin gamla kännedom om havet utnyttjade e. till ett sjö-röveri, som gjorde det svårt för grekerna att upprätthålla sina förbindelser med Kyme i Kampanien och Massilia. Namnet Tyrrhenska sjön vittnar om e:s herravälde till sjöss. 474 f. Kr. slogo kyméerna i förbindelse med tyrannen Hieron i Syrakusa den etruskiska flottan, men ännu under senare delen av 4:e årh. var deras sjöröveri farligt för grekerna. Vejis erövring av romarna 396 var ett svårt slag för e., men ännu i början av 3:e årh. voro de fruktade av romarna. Tidigare (424) hade samniterna erövrat Capua, 296 gick Orvieto förlorat, och nu skred romaniseringen av landet raskt framåt. På Hannibals tid var Etrurien ännu rikt; därefter sjönk det med förlusten av den yttre självständigheten ned i fattigdom; på graccher-nas tid var landet nästan en öken; under Augustus var det helt romerskt. — Förbindelsen med e. blev av stor betydelse för romarna. Själva namnet Roma är säkerligen etruskiskt; de 3 äldsta romerska stammarna ha etruskiska namn: Bamnes, Ti'ties, Lu'ceres. Många av de äldsta romerska patricierfamiljerna äro av etruskiskt ursprung, och äktenskap mellan e. och romare voro ganska allmänna. Alfabetet, gladiatorspelen (urspr. lekar vid förnäma e:s bisättning för att skaffa den döde följe ned i underjorden och samtidigt roa de levande), vissa prästämbeten (haru'spices), konsten att spela flöjt, ämbetsmännens värdig-hetstecken, ss. sella curu'lis, och de 12 lik-torerna med fasces (urspr. bödlar),, åtskilliga klädespersedlar, ss. toga præte'xta, vissa vapen, kalender m. m. ha romarna fått genom e., som helt visst i många fall blott voro förmedlare för den grekiska kulturen, särsk. sådan den framträdde bland asiatiska folk. Om e:s grav — 977 — — 978 —