ETRUSKISKA SPRÅKET måleri se Etruskisk religion. — Litt.: K. O. Müller och W. Deecke, »Die Etrusker» (1877; nu på flera punkter föråldrad); W. Schulze, »Zur Geschichte lateinischer Eigen-namen» (i »Abhandlungen der Gesellschaft der Wissenschaften zu Göttingen», 1904); F. Poul-sen, »Etruscan tomb paintings» (1922); F. Schachermeyr, »Etruskische Frühgeschichte» (1929). S.P.C. Etruskiska språket. Av etruskiska inskrifter ha bevarats bortåt 9,000; de flesta av dem äro emellertid ganska korta och bestå ofta blott av ett el. flera namn, som icke sällan äro godtyckligt förkortade. De äldsta inskrifterna stamma från 7:e och 6:e årh. f. Kr., men de flesta äro från 3:e—l:a årh. De längsta och märkligaste har man upptäckt under 1800-talet. Den största texten (o. 1,400 ord) fann man på några papyrusband, vilka — säkerligen som makula-tur — voro vecklade om en egyptisk mumie, nu i museet i Zagreb (Agram); den offentliggjordes 1892. De etruskiska inskrifterna äro sedan o. 40 år under utgivning i »Corpus inscriptionum etruscarum»; verket kan knappast föreligga helt avslutat förrän om ett tiotal år. Den man, som mest bidragit till, att detta epokgörande verk framträder i ett så mönstergillt skick, är prof. O. A. Danielsson (se denne), en av Europas förnämsta epigrafiker. Vår kännedom om e. s. är ännu ganska ofullständig, även om läsningen icke vållat någon svårighet. Etruskerna ha använt det grekiska alfabetet, som de fått ant. från de grekiska städerna i Syditalien el. kanske direkt från Grekland; en del tecken, som etruskerna icke hade någon användning för, äro utelämnade. Medan vi alltså lätt kunna läsa inskrifterna, förstå vi i huvudsak blott de kortare, särsk. de någorlunda stereotypt formulerade och i stort antal bevarade gravskrifterna. I fråga om de längre inskrifterna kunna vi ana innehållet och väl också här och där förstå en rad i dess sammanhang; således kan det icke vara något tvivel om, att de nämnda papyrusbanden innehålla en rituell text med angivande av de dagar, då de olika offren till gudarna skola äga rum, och de recitationer, som samtidigt skola föredragas. Vi känna betydelsen av bortåt 100 etruskiska glosor, t. ex. elan, son, puia, dotter, ati, moder, sec (sekh), dotter, suthi, grav, avil, år. Vi veta också en del om substantivens och verbens böjning — allmänt förekommer sålunda en imperfektform på ce, t. ex. lupuce, han dog — och känna åtskilliga demonstrativa pronomen som ecn (cn), ein och mi. För räkneordens vidkommande ha vi lyckligtvis bevarade två tärningar, på vilka talen 1 till 6 äro skrivna med bokstäver. Samma tal och några andra finnas även annorstädes, bl. a. ofta på gravskrifter; likaledes ha vi några av dessa tal avledda tiotal på -alkh. Men det har icke lyckats att bestämma ordningsföljden mellan dessa tal med fullständig säkerhet. Trol. skola de 6 första stå i denna ordning: thu, zal, ci (ki), sa, mach, huth. Det kan betraktas som avgjort, att e. s. icke är något indoeuropeiskt språk i detta begrepps allmänna betydelse. Möjl. är det besläktat med ett tidigare indoeuropeiskt språkskikt; kanske skall man aldrig lyckas finna något språk, som det kan sammanställas med. Alla de försök, som gjorts att tyda e. s. med utgångspunkt från andra språk — och många både döda och levande har man försökt med —, ha varit utan framgång. Den enda vetenskapligt försvarliga väg, på vilken e. s. kan tydas, är jämförelser mellan de förbindelser, vari orden på olika ställen förekomma. Metoden är vansklig, men det finns ingen annan. — På ön Lemnos har man funnit en inskrift från 6:e årh. f. Kr., som synes vara avfattad på ett med e. s. närbesläktat språk. — Litt.: A. Torp, »Etruskische Beiträge» (2 bd, 1902—03); S. P. Cortsen, »Die etruskischen Standes- und Beamtentitel durch die Inschriften beleuchtet» (1925); A. Trom-betti, »La lingua etrusca» (1928; icke i allo pålitligt). S.P.C. Etruskisk konst. Jämte grekerna äro etruskerna det enda folk i Europa, som redan före mitten av årtusendet f. Kr. hunnit till en konstnärlig utveckling. E. k. går parallell med den grekiska och blir, särsk. under den senare tiden, därifrån influerad. Dess ursprungliga beroende av Orienten är ej klart konstaterat. Oviss är också valvbyggnadens betydelse för e. k. Att den romerska konsten till övervägande det utgått från e. k., är däremot säkert. E. k. florerade från 700- till 300-talet f. Kr.; därefter inföll en avmattnings- och för-fallsperiod. — Utom i stenbyggnadskonsten stodo etruskerna högt i lergods- (terrakotta-) och metallkonsterna. Av etruskernas byggnadskonst finnes föga bevarat. I Tarquinii, Veji, Orvieto, Fiesole och några andra orter ser man rester av murar och tempel samt framför allt gravbyggnader. I Marzabotto är något av en etruskisk stad med tydlig planläggning uppgrävt. Etruskerna bibehöllo länge träbyggnaden, men tidigt framträdde hos dem konstmässigt bearbetad sten (kvaderbyggnad). Till bjälkverk m. m. brukades dock alltjämt trä, som å gavlar o. a. framträdande ställen fick en beklädnad i målad och skulpterad terrakotta. Templen, som man också känner från romerska beskrivningar och efterbildningar (främst Janustemplet å Capitolium, Rom), stodo på en hög, fyrkantig un- — 979 — — 980 —